Årstider med känslor

Nej men vet jag vad. Jag kan ju inte bli århundradets generad av att nån läser bloggen. Då är mitt tips till mig att jag skriver för hand eller liksom inte på det hära internet som blivit så poppis. Jag får ju verkligen skylla mig själv och det gör jag, jag sitter här och skyller mig själv och lyssnar på Andersson Wij och tänker tankar om att nu, nu kanske det blir lite lugn i själen. För den har varit ansatt och inte haft en bra tid. Den har, för att uttrycka det milt, betett sig som att den tappat förståndet. Nu kom jag på en annan sak som jag tänkte på innan när jag åkte hem. Det här med att tänka på saker som personer, så som jag gjorde nyss. Som att årstiden våren är något med själ och tanke och liksom karaktär. Det är väl en rar tanke? För då blir det ju alldeles rimligt det här med att våren tvekar och ibland drar ut på tiden, vem känner inte igen sig i det beteendet? Att man vill och vet att man borde och att det förväntas av en men ändå, ändå vill man vänta lite för man känner vemodet nalkas. Man vet av erfarenhet att det blir en minnesvärd tid men ändå känner man det där, lite rädsla för förändring och så tröstar man sig med att det här har jag ju upplevt 1000 gånger och det är inte så farligt. Så kanske våren också har det, hon är lite blyg ibland. Men jag längtar till våren.