Såhär känner jag mig:

Skadeskjuten. Ett så jävla genialiskt ord för hur det känns. Exakt så känns det, som att jag är skadeskjuten och bara irrar runt runt runt med panik och vettskrämdhet i blicken. Sådär som man gör när man inte vet vart man ska men tänker att det nog är bästa att ta det säkra före det osäkra och föfan inte stanna i alla fall. Och. Det. Gör. Så. Ont. På riktigt, det gör så jävla ont att jag mår illa. Jag mår alltså fysiskt illa av det, av smärtan, och vill kräkas. Men det går inte. Vet inte egentligen om det skulle bli bättre av det men det är konstigt, att det onda inuti på allvar tar sig fysiska uttryck. Det som inte heller går är att gråta. Det går inte. Det känns som att det finns så mycket gråt som skulle behöva gråtas men nej. Eller jo, rätt vad det är på helt olämpliga tillfällen kommer det gråt så där in emellan. Väldigt socialt spännande grej onekligen. För det är också en sån sak. Att man aldrig liksom vet hurdan dag det ska bli. Det kan bli en dålig dag, det kan bli en jävlig dag men det kan också bli en semidag. Lite som bingo minus att man inte vinner nåt.