Segraren skriver historien?

Jag sitter ute på altanen med kopp kaffe, vacker musik och alldeles uppenbarligen tillräckligt långa sladdar för att kunna vara ansluten och därmed blogga. Det är bra men det är kallt här nu, kanske snarare "kallt", jag vet inte. Klockan är 22.28 och det är ungefär 20 grader. Jag frågade en av mina systrar häromdan om det här är att bli vuxen. Att man går igenom olika saker, svåra och inte så svåra, och dra slutsatser av det, förstår samband och påverkas av det man gått igenom. Jag vet att erfarenheter som man samlar på sig är som klokskaper och det är faktiskt väldigt ödmjukande. Det är så sjukt berusande att skriva, jag hade nästan glömt det. Det är berusande men också väldigt, väldigt skrämmande. Jag blir så räddhågsen och lite nervös över att jag skriver om vad jag känner och hur jag upplever saker och det finns ingen som ifrågasätter, säger emot eller vill revidera och berätta för mig hur jag ska känna och bete mig. Det gör att jag inte vet rikigt var jag ska börja för det blir helt plötsligt så mycket jag vill låta rinna ur fingrarna och det blir för mycket, som en flaskhals ungefär. Det är en tröskel och det är säkert en del i det hela, att försöka komma över den har med största sannolikhet även en symoblisk betydelse. Må så vara. Jag har ingen brådska. Min fina vän C gav mig väldigt bra råd, hon är klok så det räcker för oss båda. Jag måste försöka ignorera att det känns som att jag ljuger och fabricerar. Det kommer kännas verkligt förr eller senare om jag bara skriver ner det rakt upp och ner som jag minns det. Nu tror jag i och för sig att jag måste bestämma mig för att detta verkligen inte passar sig här.