Jag och staden

Först måste jag göra detta klart: jag älskar Stockholm. Nej, jag ÄLSKAR Stockholm. Versaler betyder extra mycket älsk, alla vet det. I alla fall, flytta hit var tusen bäst gjort och jag borde kanske gjort det tidigare men skitsamma. I alla fall, förlåt för detta Stockholm som komma skall men. Ibland blir jag trött på alla konstiga människor som använder trafikverketbyxor som envisas med att prata med busschauffören om att de nya bussarna i söderort är så himla fina men att det är synd om de i Huddinge som får åka ärvda bussar, jag blir trött på att ingen höjer på ögonbrynet över att polisbilen sladdar in på shoppingcentrumets parka och att poliserna vrålspringer mot nåt ingripande som ska göras, jag blir trött på att lyssna på andras dunkadunka på tunnelbanan, jag blir trött bara. Men jag blir glad av att jag ska på Lars Wallin-utställningen på Waldemarsudde på lördag och sen på Livrustkammaren för att se kunglig vintage och sen ska vi kanske äta på Ulla Winbladh på Djurgården. Det blir jag glad av. Det och att jag upptäckt Selma Spa på Norra Ban. Jag tror att det jag vill säga är att Stockholm givetjävlavis i slutändan vinner men att man absolut kan bli trött på vissa saker. Likgiltigheten mest tror jag.