Glittret!

Igår. Dramaten. Älskar Dramaten. Att gå in i sagovärld och belysningen och glittret och värmen och att bli uppslukad och känna känna känna och bara vara där och då. Igår också så men inte bara. Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och det var så koncentrerat och så starkt och så absolut direkt. Ingenstans att fly och smärtan och inte på det koketta viset utan det råa och fula och nakna sättet. Tänkte mycket på att det också handlar om att acceptera. I alla fall för log. Acceptera att det blev såhär för mig. Att det finns bra och det finns bottenlöst dåligt och det handlar inte om att bemästra och stånga pannan blodig utan kanske mer om att acceptera, identifiera och lära sig förstå och hantera. Men att det i acceptansen också finns en sorg, att acceptera är på ett sätt att resignera och det är naturligtvis förknippat med ett visst mått sorg. För att det är såhär och för att det kommer vara såhär. Det slutar inte. Det är lindrigare ibland, absolut. Det är till och med borta ibland. Men det försvinner inte. Och det får vara så. Det var så det blev och det är ingens fel.