Kärlekshistoria (på upphällningen)

Alltid bäst på natten. När jag är i Stockholm som är mitt enda nej inte enda men mesta hemma och ja, trots det; trött på det. Det är lite vemodigt ändå. Den staden som är mest hemma av alla och som är mitt hem räcker inte. Jag tröttnar och det har gått fyra år. Med mina mått mätt är fyra år länge så det är på så sätt ganska odramatiskt. Hemma på helgerna. Borta i veckorna. Längtar hem i veckorna och njuter av att vara här men ändå alltid nöjd på söndagen. Åka. Komma hem. Åka. Och när jag är hemma gör jag saker som jag blir glad av och som berikar mig. Rädd att de ska ta slut. Rädd att jag ska lära mig hitta jättejättebra på Kungsholmen för då hittar jag överallt och när man hittar överallt är det inte roligt längre. Rädd att det ska ta slut och vill på nåt sätt förekomma det genom att åka först. Saknar det okända. Saknar att utforska och lära om och se nytt. Saknar att inte veta. Så fundamentalt ändå och kanske också mänskligt. Eller nej, inte generellt mänskligt men ändå sant för mig. Samtidigt tänker jag att det kanske är en mekanism också, att det är ett sätt att förhålla sig till rådande omständigheter. Att jag gör som jag brukar, ställer om och gör och är mitt gamla vanliga kameleontjag. Men jag och stan vi ska nog kunna hitta en lösning. Ett tag till ska vi hålla ihop i alla fall.