Skuld.

Nej jag vet inte. Det värker och bultar och gör så ont, så ont. Hur det är. I världen. I människors ömma hjärtan. Jag hör om livsöden, får berättat för mig och får omedelbar och akut värk och vet att det här, det här är inte rätt. Så skulle det inte bli, vi skulle inte ha det såhär. Jag vill inte ha det såhär, varför har ingen frågat ens? Jag vill inte vara med på det här, vägrar och vill kliva av. Men det går inte att kliva av och ingen har frågat mig. Får snörp runt hjärtat när jag ser fattigdom och smärta och tänker samtidigt att jag vill inte VILL INTE bli sån där mellanskikt som bli världsfadder och dövar med pliktskyldiga brev en gång i kvartalet.Vill inte vara fadder, vill inte ha autogiro, vill inte vara med på det tåget och vill inte att det ska behövas. Vill att det ska upphöra, på riktigt. Vill att det ska finnas värme och mat och kläder och boende. Vill inte se och känner att jag inte får titta bort. Önskar att jag var bepansrad ibland för allt går rätt in, rätt in där det är som ett köttsår som inte har någon skyddande hinna. Där det gör som mest ont, på nerven. Och jag känner att det förlamar mig ibland och så kommer skammen för man ska inte bli förlamad, man ska bli glödande arg och känna blixtar av vrede och agera AGERA! och göra skillnad. Men sorgen. Ibland är det totalt och ibland går allt åt att bara ta sig upp och möta det. Det finns inget kvar, inget över. Och skammen över det. Kommer man aldrig över. Och samtidigt pågår det.