Själen

Om man ändå var lite mer som Kay Pollak. En sån som v a l d e glädje. Som orkade välja glädje. Det hade väl varit fint. Man hade varit glad och visslat kanske och inte funderat på att ge sig ut och springa kl 22:30 en onsdagskväll bara för att man så hjärtans gärna vill åt endorfinerna. Och adrenalinet. Kickarna. Glömskan. But hello beroendepersonlighet. Fast löpning en rätt lindrig sak att vara beroende av kan jag tycka. Fast man är inte beroende förrän man gör knäppa, oövertänkta och förhastade saker. En sån sak skulle vara att gå ut i ganska kall sen kväll och springa så det gör jag inte. Det gäller att hålla sig på rätt sida. Men det är en sann lisa för själen. Samma som det var en lisa för själen att ägna sig åt trädgårdsarbete tillsammans med goda vänner i ett soligt Sikfors. Kände hur mina behållare av livslust fick en injektion. Kände att det nådde värme ända in i själen.