Smiths

Ibland när jag vill rättfärdiga det hela så tänker jag att man måste väl ändå börja med sig själv, gräva där man står så att säga. Det är ju bara ett skydd för egen del, som att lägga en hinna på huden för att det inte ska kännas så mycket. För även om man börjar med sig själv så gör det ju ingen skillnad. Inte för mig. Det är fortfarande skamligt och så världsligt och trivialt men man måste ju gå upp ur sängen och det går inte att göra så mycket utan att faktiskt orka kliva upp. Så tänker jag för jag har ju kommit hem från Södra Teatern och en Morrisseykväll med så mycket vackert och så skönt att bara flyta med och inte tänka så mycket, att bli bedövad och inte känna mer än ljudet och musiken och take me out tonight, where there´s music and there´s people och det finns inget annat just nu, ingen sorg och inget vemod och ingen smärta.