Blytungt i fickorna

Det låter så banalt när man säger det. Att det handlar om kärlek. Kanske gör det inte det. Kanske spelar det ingen roll. Kanske är det mer konkret, mat på bordet, varma skor på vintern, vetskapen att man kan betala räkningarna och att det går att fylla år det här året också. Jag tänker att det är inte så mycket som skiljer oss åt och jag tänker att det är så jävla lätt att slå sig för bröstet och sammaförutsättningarblabla men det. Är. Ju. Inte. Sant. Allakanfåjobbommanbaraanstränger sig Är. Ju. Inte. Sant. Det känns som att handlingsutrymmet krymper och krymper framför ögonen på en. Och det är så rätt tunn hinna mellan oss för det är bara röta att det inte är jag och jag vill gråta när jag tänker på det. Gråta för att det är så svårt och för att det brusar hela tiden och man inte får prata och för att såret aldrig, aldrig hinna läka ens lite. Gråta för att jag inte kan se på mer, för att jag inte har mer plats i själen att lagra det som passerar. Gråta för att det är tungt som bly att bära runt på och gråta för att jag vet att det ska omvandlas till något som jag just inte förmår. Och det är så förmätet att inte förmå.