Kvällsspring

Kan hända att jag passerat nån slags gräns nu. Jag gav mig ut och sprang. Kl 22. Men bara 6 km så det var inte så dysfunktionellt ändå. Däremot väldigt skönt och renande. Springet är som en fristad där jag får vara ifred och inte hantera. Bara springa och tänka på genomsnittshastigheter och kilometrar och andningen och såna där springtankar. En sak som jag kanske borde oroa mig för lite är att springet är som en tröst. Så fort något går mig emot eller jag känner mig vilsen vill jag ut. Ut. Ut. Ut. Det är inte ens så att det bara är när de dåliga känslorna kommer som jag direkt tänker spring, nej det är när det kommer känslor överhuvudtaget. Det är normalt väl?