Kärlek

Jag lyssnar på Eldkvarn och tittar ut genom fönstret på jättesupersnabba tåget från Älmhult till Stockholm. Skog, skog och skog. Och skogen är härlig på sitt sätt men havet, havet är mitt bästa. Jag känner mig fångad och trängd utan havet så det är en befrielse att närma sig havet och jag kan knappt bärga mig. Jag har eventuellt en kärleksrelation med Stockholm, jag blir alldeles pirrig i hjärtat nu när jag är på väg hem, det känns som kolsyra i blodet och jag vill vara fin och ta tillvara varje minut. Det är faktiskt så att Stockholm är det enda stället på
länge som verkligen blivit hemma. Hemma på riktigt. Jag vet, jag var rastlös och längtade bort i vintras, jag vet. Till saken hör ju då att jag är en sådan som alltid kommer längta bort ibland, oavsett var jag är. Men jag har aldrig längtat bort så lite som i Stockholm. Mycket gott betyg. Och det är klart att Sthlm har sina fel och brister och är en pretentiös stad så det står härliga till rätt ofta men så är det ju i alla relationer har jag förstått, man får ta det onda med det goda och har överseende. Nu ska jag sätta på mitt finaste och rödaste läppstift för nu är vi snart framme!