Men skit i det då

Jamen ok. I surrender. Jag gör en pudel, blabla vad som helst. Jag skiter i det här med den stoooora omvälvande, livsomställande, avgörande kärleken. Jag tänker att kanske är det inte för mig, kanske har jag fått mitt, kanske är det skitsamma. Jag har i alla fall inte varken tid, tålamod eller en själ som klarar av mer sorg, besvikelser, brutna löften, ångest, ont och sånt jävla skit. Det är inte jag alls upp för så då förstår jag så lämnar jag walk over istället. This too shall pass. Även så när jag tänker på det så, alltså, det här är ju inte fy skam för den delen. Det går ju bra och det är inte så att jag dagligen går runt och tänker att det är nåt stort svart hål inuti som det där stora ska fylla (ha.ha.ha). Näsch då. Inte då.