Uppåt!

Men jag vet inte. Jag vet inte hur det är, hur det känns. Tusen alla frågar hela tiden och jag vill vara tålmodig och förklara och le mitt vackraste leende men det går inte (delvis pga ett dussin finnar, är jag 18 år eller)? Det. Går. Inte. Jag vill bara vara ifred och inte skratta och inte praaaata om allt. Jag vill bara vara med de som är mina. De som är en del av min liksom fästning, de vill jag vara med. Synd att man inte får välja, synd att man förväntas vara uppåt och sånt.