Samtidigt

Igår när vi pratade om springet så kom jag fram till såhär. Jag får springa när jag vill. Det är bra och önskvärt att jag inte springer så mycket/långt/ofta att jag gör mig illa på något vis men det är det enda förbehållet. OM (haha) det nu skulle vara så att jag tar hjälp av en så ofarlig sak som löpning för att kunna reda ut och sortera i hjärnan så förstår jag egentligen inte vad som är så farligt med det. Det hade varit en annan sak om ryggmärgsreflex sa 75 cl Explorer. Att löpning är impuls 1 är ju kanske inte värsta att ha på förstaplats. Jag blir så jävla trött på mig själv som inbillar mig att jag måste avstå och tusen gånger har stått emot lusten att rusa ut och kuta för att fröken minsann ska STÅ EMOT och vem har sagt att det ska vara LÄTT (ingen, i jesu namn). Att INTE gå ut och springa lite när det känns som att det vore glatt är ju naturligtvis också att späka sig. Va fint och va förvånad jag är.