Om kärlek

Om kärlek. Ingen vet vad det är och ingen vill egentligen veta. Jag vet inte och jag tvekar på om det spelar någon roll, jag tror inte det. Jag vill inte veta. Men jag kommer ihåg när du kallade mig vacker första gången och hur du tittade på mig med respekt och värme. Kanske är det det som är kärlek. Då var det det i alla fall. Jag ler lite när jag tänker på hur det var när du träffade mamma och pappa första gången och hur jag satt på mammas sängkant på kvällen när du gått hem. Jag minns hur det kittlade inuti och hur hon inte så gärna ville lyssna men ändå låtsades lite. Jag minns gången när systrarna var på besök och det var ont om sovplatser och jag frågade dig om jag fick komma över. Jag minns hur jag en gång när vi precis träffats somnade i trygg förvissning om att du skulle höra av dig under natten ty så gör man väl när man är ute på krogen? Du gjorde inte det. Du var för gammal för sånt sa du. Det var mycket som du var för gammal för skulle det visa sig. Jag kan nästan förnimma lukten av din parfym men bara nästan. Jag kommer ihåg hur berusande det var att älskas av dig och hur jag livnärde mig på det. Och det var nog tur för det fanns inte så mycket liv i mig då, inte mycket mer än det du tillförde. Jag andades dig. Jag minns hur du köpte den där dyra och exklusiva chokladen som jag tycker om. Och jag kommer ihåg att jag slängde den och nu när jag skriver om det blossar kinderna. Det var kärlek som slängdes. Jag minns de där dåliga dagarna. Det finns särskilt en söndag som jag minns. I början på augusti förra året. Jag minns att jag var så rädd så rädd, och att du också var det. Men så virade du in mig i dina armar och höll hårt och torkade tårarna och drog bort hårtestarna som fastnat i tårdränkt ansikte. Du drog in mig under ditt täcke och jag vill minnas att du klappade mig på huvudet och hyssjade mig. Alla de sakerna, alla de här -bra- sakerna. Det är kärlek. På samma sätt som kärlek är avsked.