Om blanka ögon

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.

Ja, Miss Li, det hade jag kunnat. Men jag tror inte att jag varken kan eller vill, det hade varit så ovärdigt och orättvist. Alla som inte kan välja då? Det hade inte varit rättvist, även om ordet rättvisa gör att det flimrar en aning framför ögonen. Det som rubbar mig är precis också det som gör att man kan andas fritt igen. Om man vill överleva måste man stänga av -givetvis- men det är när man ställer om igen som det verkligen känns. Då blir det dessutom skoningslöst och naket samtidigt som det gör våld på min själ. Det är då man tänker att det kanske inte går. Det kanske inte går för det blir helt enkelt för tungt att bära. Det kanske inte går för att det känns så ensamt. Kanske kommer det där blanka i ögonen igen, det där blanka som inte är feber utan som blir av den där känslan att det inte går att ta in mer. Fast det gör det ju alltid, att in går men det är vid bearbetningen som det blir fysiskt smärtsamt. Det är då den kommer, den där känslan som gör att det svider innanför huden, svider och bränns. Det känns som att det som gör ont och som bor inuti måste få komma ut, man vill skrika, klösa och gråta. För det känns bättre efteråt men också för att det inte finns något slut och för att det går en miljon dåliga saker på en bra.