Försiktigt förväntansfull

Jag kan nu nästan skönja slutet på flyttprocess nummer två inom loppet av kort tid. Det är sannerligen mycket att stå i när man ska lämna landet ett tag. Alla förberedelser och praktiska arrangemang runtomkring gör att det blir omöjligt att hinna tänka på den konkreta anledningen till varför jag stressar runt med alla att-göra-listor (för ja, jag för ett ansenligt antal sådana). Men, nu börjar jag kunna fokusera på vad som komma skall och det är en samling svårdefinerbara känslor det rör sig om. Skräckblandad förtjusning är nog det hittills bästa sättet att beskriva det. Men så glider jag in här, här och här och tänker att det kommer nog bli bra, väldigt bra. Förutsättningarna för att jag ska få det bra är ju gynnsammare för mig än för många andra.

Ibland tänker jag att det inte är bra att göra såhär, vad ska jag kalla dem - världsliga saker. Hur kan man egentligen tillåta sig själv att åka, lämna och nonchalera alla saker som behöver göras och som egentligen absolut inte låter vänta på att göras. Det är egentligen osmakligt av mig - åka till andra sidan jorden och göra sånt man gör där istället för att stanna i Sverige och axla lite av det ansvaret som för åtminstone ett tag sen var så självklart. Ett litet dåligt samvete alltså. Jag har lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till den skulden.