Världsfin komplimang till ingen

Jag vet inte vad vi pratade om riktigt. Det var nog ett samtal om att försöka sätta ord på saker som känns, ett med andra ord ganska svårt samtalsämne för oss både då vi till och från (mest till) betraktar oss själva som oförmögna att göra just det. Så är för övrigt inte fallet, vill jag med viss bestämdhet hävda. Övning ger ju färdighet som någon skulle sagt. Men, jag försökte förklara och menade att när det känns så, att personen är någon man kan vila i så är det fint, rätt så stort och tryggt. Ju mer jag sökte förklara desto fumligare lät det men jag behövde inte, hon förstod precis hur jag menar. Det måste vara den finaste komplimangen någonsin sa min vän och det är mycket möjligt att hon har rätt. Att vila hos någon betyder att man kan vila trygg i förvissningen att man delar någon slags grunduppfattning om tingens varande och vetskapen om att samma onda som jag känner känner Du. Då måste man ligga nära och kanske långsamt och varligt stryka med handryggen längs en len kind, stillsamt försöka kuva gråten som letar sig längre och längre upp i halsen bara för att misslyckas och istället resignerat låta tårarna tyst leta sig nerför egna blossande kinder, envist fästa blicken i väggen, blinka snabbt några gånger och tänka att det är fint att vila. Vila hos Dig men också i den betryggande förvissningen att jag är många och att det är det finaste av allt. Det är nog det enda botmedlet för det finns inte EN person att vila hos.