Semester

Well. Ungefär såhär ser det ut, hemmalivet, igår blev; lite sovmorgon, långfrukost, småkaksbak och allt det innan 12. Sen inhandling av lite föllseprelle till fadern samt en tur på loppis och ja jag fyndade men bara småsaker. Julpyntning under kvällen, i övrigt stillsamt. Idag: morgonstund har guld i mun hej och hå så därför var jag på gymmet kl 7 och sedan blev det en dag med ljuvliga systerdöttrar. Vi byggde snölyktor, smakade på (vit) snö, hälsade på hästarna uppe vid lagårn och kom in alldeles rosiga om kinderna och sedan åkte jag till största ungens sista ridlektion för terminen och stod och huttrade vid sidan av manegen, hej kyla. Hann med ett besök hos den krassliga mormodern och avslutade med slapp middag hos syster. Sånt är det, ett frosseri i familjetid. Och det är fint det.

Flykt?

En observant läsare kanske härvidlag lägger ihop ett och ett och ser att reslängtar möjligen men inte nödvändigtvis kan höra ihop med den förtvivlan och avgrundsdjupa sorg som inlägget innan gör sitt allra bäst för att kamouflera. Men så är det emellertid inte alls det. Nej nej.

Restarm i uppror

Min restarm bara, hallaåu? Vagörduvarförärvihemmasålängeharduintebokatnåthurmårduärdetnåtfel?

Can you trust him, can you take his word?

Ja det kanske kan vara så att jag inte mår så jättebäst nu och kanske ska man då försöka undvika att lyssna på följande: Anna Ternheim och Ane Brun och så. Men alltså den här låten, What´s happening with you and him måste man lyssna på. Och så lyssnar man tusen lyssn och tänker på alla texter och så inser man att detta här, detta jag går igenom eller ska gå igenom, det har gåtts igenom förut och det kommer gås igenom i evigheters evighet och det är inget konstigt eller farligt med det och det kommer gå över. Under tiden kommer det göra ont såinihelvete och sådär. Men det är som det ska det. Det onda. Och man får ha sorg typ så länge man vill (nästan). Nej det får man inte för rätt vad det är permanentar man sorgen och det går inte. Vännen S säger att 2012 ska bli mitt år, nåt med stjärnorna och deras inbördes relation blabla new age men alltså jag är inte den som är den, säger hon att det blir ett bra år så ställer jag inga frågor. Tack hej hej säger jag.

Stängt

Stängt för sorg.

Mest av allt

Jamen tjufem miljarder grejer har hänt. Jag har sprungit en hel mil, alltså E N M I L som i TIO KILOMETER och jag har varit i Istanbul och sett vackra och imponerande saker. Obs fantastisk stad must say. Sen har det hänt att jag blev lite slickad av lågorna som tillhör brännautsigelden men jag klarade mig och så har det hänt att jag en dag tränade tre pass på en dag av pur uttråkning. Såna saker har hänt. Men mest, mest tänker jag på det här. Det här: att jag vill komma hem till en upptänd lägenhet, att jag vill sluta oroa mig för massa saker (som inte ändå säkert kommer hända, jag veeeet), att jag vill prata med någon om vilka möbler som passar bäst, att jag vill börja bygga något varaktigt för framtiden, att jag vill höra till något och vara en del av något, att jag vill känna mig så omsluten och att jag vill det, jamen säg om sisådär en dag eller så.

Söndagen

Klara och ångesten över att inte vara så lycklig som man har förutsättningar att vara.

Sylta och safta

Ingen ångest nej då. Absolut inte. Absolut inget som då för nån vecka sen när jag bakade två stora olivbröd och matmuffins och sen slängde allt några dagar senare. Jag åt förresten en. Muffinsen blev bra men lite hårda. Hur som helst, jag vill göra äppelmos med vanilj och lägga in saker och sånt. Det tyder inte på nåt. Ho ho ho.

14

Tydligen var förra veckan en morgonpigg vecka? Helt konstigt. Men sen när det blev fredag så skulle jag bara vila lite innan middag och sånt vid 19-tiden fast vila blev till djupsömn som blev till 14, FJORTON, ETTAFYRA, timmars sömn. Är det normalt eller va?

Kapitalismen

Säg till mig om jag har fel om kapitalismen. Jag tänker att det bygger på utbud och efterfrågan och om till exempel ingen köper ens bilar, ja då får man liksom sluta göra bilar och tänka ut nåt annat. Jag tänker att detta är precis de spelreglerna som gäller. Att det är marknadskrafter som styr och om det inte är lönsamt att producera något så gör man inte det. Eller va? Alltså jag är i sanning ingen kapitalismens hejdukar men just nu kan jag inte undvika att förundras över turerna kring Saab. Alltså varför i hela friden ska staten lösa ut dem? Igen och igen och igen? Jag är så jävla trött på att läsa om det och jag förstår inte hur de människorna som jobbar där orkar. Tänk att varje månad ha lite roulette - får eller får jag inte lön denna månaden? Så kan man ju inte ha det? Och jag måste även klargöra att jag såklart tycker det är viktigt att alla människorna får ha sina arbeten kvar och sådär men jag bara fattar inte dealen, om man nu gillar kapitalismen så får man väl också acceptera dessa efterverkningar av detta är en? Eller blir man planekonom automatiskt då?