Nu?

På väg hem. Genom natten. Försöker känna samhörighet. Lyssnar techno som de gör. Vill höra till. Gör inte. Försöker tystnad. Le. Se glad ut. Vet att inte en del av deras gemenskap. Vill vara en del av gemenskap. Går till bussen. Tänker att man kan gå ut och springa en sväng. Lätta ångesten. Jag skulle kunna gå ut och springa en sväng när jag kom hem. Men vad skulle det göra med mig? Går inte springa när påverkad. Det går inte. Skulle inte kunna leva med det imorgon och morgondagen räknas. Morgondagen räknas. Bara morgondagen räknas. Nuet är ingenting. Det finns inget nu.

3

Tillfällen då jag fattas en man: när jag är sjuk, när jag ska sätta upp något som kräver plugg, när jag ska dra upp en dragkedja på liksom ryggen. Slut.

Gå vidare

Idag. Igår. Många dagar. Tankar om att gå vidare. Kanske acceptera och förlåta mig själv och andra och lägga till handlingarna sådant som är gjort och som inte kan göras ogjort. Men mest: gå vidare. För att det finns reella faktorer att förhålla sig till. Och förstå att inte allt alltid kan sluta med en gosskör och sockervadd. Jag tror jag kan, jag är ju på väg. En bra bit på väg. Men är tydligen en periodare. Oavsett så är det ju inte farligt att gå vidare. Oftast får man ju något annat.

Natten

Alltid om natten. Som att allt framträder på annat vis då och blir renare och klarare. Konstigt. Och nej det har inte med alkohol att göra. Alkohol hjälper för övrigt inte skapande (det här är inte ens skapande) som vissa (män) envist hävdar. Men det är tystare på natten och jag kan höra det jag tänker och känner och det jag vill tänka men inte hinner i vanliga fall. Om jag någonsin ska skriva en bok kommer det troligtvis ske nattetid. Natt är den ärligaste tidpunkten.

Imorgon

Ett kapitel. Imorgon.

Allt är i rörelse

Varför måste allt ändras? Tänker jag. Och samtidigt: det är bra att det ändras. Men också inte. Jag tänker att det var ju inte bättre innan men det var annat och det saknar jag. Samtidigt inte. Bara att man kanske kan få välja en tidpunkt och frysa lite där. För nu ändras allt. För nu ändras inte det för mig. Och det är inte sant för det gör jag men inte så att det syns. Det finns ju ingen struktur och ingen stringens. Idag. Pratat om parenteser i livet. Sol visar sig inte vara parenteser utan långa, låga perioder. Det är ju fan.

Tretton

Det blir glatt det här. Det måste det. Om det finns nån djävla rättvisa här i världen.

Ett år

Tycker inte om när det har gått år. Tycker inte om när man kan minnas och åka tillbaka och känna dofter och känslor från då. Särskilt inte det svåra. Vill jag inte minnas. Ett år. Att säga så, det har gått ett år sedan. Kan inte.

Kusmi

Jag dricker Anastasia eller vad det heter ingen vet. Svart är det i alla fall och jag tänker på att nu blir det ljusare igen. Ute.

Heureka

Jag har gnällt och gnällt på att allt är fult och dåligt och antiintellektuellt och perifert. Men det kanske inte är så. Det kanske finns ett pågående intellektuellt samtal om saker som är viktiga och betyder något bara att jag inte närmar mig det. Jag kanske har varit för upptagen med att försöka hitta Den Stora Kärleken (går ej) eller dricka vin (pass) och röka många cigaretter (man ska inte) och läsa Aftonbladet (rekommenderas ej). Saker och ting ramlar ju mycket sällan ner i huvudet på en utan man får söka sig till rätt saker. Till sammanhang som man vill vara i. Istället för att gnälla på att allt är ointressant och ovärt kan man ju faktiskt själv hitta de kontexter där man trivs. Så jag gör det.