Jävla

Jävla mailen har gjort en hostile takeover på bloggen så går ej blogga från datorn vilket ej känns som en naturlig konsekvens av att logga in på sin mail vafan. Nåja. Nån får hjälpa mig tänker jag. Idag har jag bland annat glömt äta och fått ont i magen av detta. Det var dumt. Sen har jag hängt med grymma chicks och köpt en stege och lyckats undvika att reta en snubbe som har ett namn med y-ändelse för att han har ett namn med y-ändelse. Det sistnämnda är det jag är mest stolt över med denna dag. Det och att jag inte smsade någon som jag inte ska smsa. Hejdå dagboken. 

Nej men vafan

Vet de vad. Det här jävla rövarsamhället med elände och sorg och smärta och elände igen och misär och jävelskap och hat är tammejfan inte klokt! I Syrien flyter det lik ur floden och det är barnlik med bakbundna ögon och lukten, stanken, har blivit vardag och det finns ingen mat och genom skottgluggar tittar krypskyttarna på varann och på sjukhusen plåstrar 12-åringar om skadade och sårade människor. Vad i helvete.

Försöka

Kommer hem. Stänger av. Under is känns det som. Ingenting räknas. Önskar han fanns. Önskar öppnades en famn där jag kunde vila. Istället: får hitta vilan i mig. Försöka. Försöka duger.

Vila

Om det finns ett nu, var är han? I detta nu? Finns han? Han finns. Varför är han inte hos mig? Omständigheter. Dessa OMSTÄNDIGHETER. Jag saknar honom. Vågar inte säga högt. Vågar inte säga till mig själv. Gör för ont att säga högt. Om jag avstår från att säga: finns inte. Så vill jag ha det. Att det inte finns. Men tänker på det. Saknar honom. Saknar blicken. Saknar hans sätt att säga jag betyder något. Saknar hans sätt att säga jag är vacker. Säger till honom: säg inte. Förbjuder. Undrar om det kommer vara såhär. Tror inte. Tror jag projicerar saker som inte finns. Tror jag hittar på. Tror jag gömmer mig i saker som är luftslott för att slippa konfrontera andra, riktiga, saker. Låter mig. Vill vara snäll och låta mig få en sista utpost där jag kan vara trygg. Tänker att han är min livboj. Samtidigt: hade fått panik om någon sa att jag var dess livboj. Hade inte orkat axla men framförallt - hade inte velat. Vem är jag att lägga det i någons knä? Det är ej rättvist. Men när jag tänker på det: måste. Jag måste. Han måste finnas. Finns! Snälla snälla, finns. Omfamna mig. Under tystnad. Låt mig vila. Om än en kort stund, låt mig vila.

Nu?

På väg hem. Genom natten. Försöker känna samhörighet. Lyssnar techno som de gör. Vill höra till. Gör inte. Försöker tystnad. Le. Se glad ut. Vet att inte en del av deras gemenskap. Vill vara en del av gemenskap. Går till bussen. Tänker att man kan gå ut och springa en sväng. Lätta ångesten. Jag skulle kunna gå ut och springa en sväng när jag kom hem. Men vad skulle det göra med mig? Går inte springa när påverkad. Det går inte. Skulle inte kunna leva med det imorgon och morgondagen räknas. Morgondagen räknas. Bara morgondagen räknas. Nuet är ingenting. Det finns inget nu.

3

Tillfällen då jag fattas en man: när jag är sjuk, när jag ska sätta upp något som kräver plugg, när jag ska dra upp en dragkedja på liksom ryggen. Slut.

Gå vidare

Idag. Igår. Många dagar. Tankar om att gå vidare. Kanske acceptera och förlåta mig själv och andra och lägga till handlingarna sådant som är gjort och som inte kan göras ogjort. Men mest: gå vidare. För att det finns reella faktorer att förhålla sig till. Och förstå att inte allt alltid kan sluta med en gosskör och sockervadd. Jag tror jag kan, jag är ju på väg. En bra bit på väg. Men är tydligen en periodare. Oavsett så är det ju inte farligt att gå vidare. Oftast får man ju något annat.

Natten

Alltid om natten. Som att allt framträder på annat vis då och blir renare och klarare. Konstigt. Och nej det har inte med alkohol att göra. Alkohol hjälper för övrigt inte skapande (det här är inte ens skapande) som vissa (män) envist hävdar. Men det är tystare på natten och jag kan höra det jag tänker och känner och det jag vill tänka men inte hinner i vanliga fall. Om jag någonsin ska skriva en bok kommer det troligtvis ske nattetid. Natt är den ärligaste tidpunkten.

Imorgon

Ett kapitel. Imorgon.

Allt är i rörelse

Varför måste allt ändras? Tänker jag. Och samtidigt: det är bra att det ändras. Men också inte. Jag tänker att det var ju inte bättre innan men det var annat och det saknar jag. Samtidigt inte. Bara att man kanske kan få välja en tidpunkt och frysa lite där. För nu ändras allt. För nu ändras inte det för mig. Och det är inte sant för det gör jag men inte så att det syns. Det finns ju ingen struktur och ingen stringens. Idag. Pratat om parenteser i livet. Sol visar sig inte vara parenteser utan långa, låga perioder. Det är ju fan.