Banan och kompass

Det känns så bra allting idag. Jag vet inte varför men jag har sannerligen ingenting emot det. Innan när jag var i Älvsjö fanns det två bananer där, eller två tjejer som såg ut som bananer med stora gula liksom fodral på sig, allt som allt kanske knappa två meter. Och gul färg i ansiktet. Det var surrealistiskt men också roligt, eller om det var roligt just därför. Sen blev jag helt förvirrad när jag skulle åka hem och fick tänka en otroligt lång stund för att minnas åt vilket håll jag bor. M och E hävdade igår att jag har dåligt lokalsinne men så är det ju inte alls, jag kan ju norr och söder och longitud och latitud och sådär men däremot är det så att jag avskyr att leta, verkligen innerligt avskyr. Särskilt när det är såhär satans kallt ute men kanske mest för att jag känner mig så utlämnad och vilsen. Varje gång jag o M ska mötas upp nuförtiden tvingar jag henne att nogsamt förklara för mig hur hon har tänkt sig det hela och det går ganska bra. Oftast.