Blå och slö söndag

Slösöndag. En liksom långsam söndag där jag äntligen fick sova ut. För det är väl det det kallas när man vaknar kl 11:30 och sedan eftermiddagssover ett par timmar också. Men så tänker jag att kroppen väl behövde det. Man ska tydligen lyssna på den, kroppen. Annars vet jag inte. Det var fest igår och rödvin och då blir man alltid lite blå dan efter. I alla fall om man heter Klara. Dessutom var vi på visning i förmiddags och jag blev så uppgiven. Uppgiven och förbannad och ledsen och sådär. Stockholm är så sinnessjukt att försöka bo i och jag är lite trött på det. Jag veeet att det bara känns så nu och det går över och jag kommer hitta nåt såklart och sådär men just nu, just nu känns det som ett enda stort fail. Och dagarna fram till den 29:e har alldeles uppenbarligen bestämt sig för att vara sniglar. Men också sniglar går ju framåt som bekant. Bara lite långsammare. Nåja. Nu: grönsakspaj.