Måste

Jag måste få skriva! Dör lite grann varje gång jag inser att datorn är sönder. Fortfarande. Är. Sönder. Jag måste få skriva. Jag måste se över den här datorsituationen.

Summering

Jag trodde aldrig att den skulle ta sån här tid på sig och kännas så ogenomtränglig. Att den skulle bita sig kvar och vägra släppa taget. Den där sorgen. Saknaden. I början, det kändes som omöjligt att skilja natt från dag, vaket tillstånd från sömn. Det var som en myr där man sprang och sprang och bara sjönk ännu längre ner i dyn. Det flyter ihop och jag minns bara fragment. Smärtsamma fragment med panik och desperation och en likgiltighet som sticker på huden. Oförmåga att ta sig ur. Minns särskilt en gång, ett minne som gör ont att ens närma sig. Det var kallt och snöade eller så gjorde det inte det men det hade passat in så vi säger att det snöade. Jag väntade på tunnelbanan i gamla stan och kände mig avsvimmad. Hade stått en lång stöd och tagit stöd mot ett träd. Samlat kraft för att ta mig hem. Åkte hem, blev utstirrad på tuben. Vet så väl att jag ville sätta mig på en bänk. Sitta där. Kände inte kylan längre. Gjorde inte. Ja gode gud. Nu. Nu är det annorlunda. Bättre. Det bleknar och till slut går det inte att förflytta sig tillbaka längre och viktigare, man vill inte. Vill vidare istället och myren har inget grepp längre. Den har släppt och jag är äntligen fri från sorgen.

2

Två saker har jag blivit påmind om idag: 1. September är den bästa månaden av alla, ingen protest. 2. Jag tycker att hasselnötter inte smakar alls bra. Så, slut.

Topp!

Det bästa jag vet: löpning, Leonard Cohen, hommus, slut. Fast man ska ha bröd till hommus så kanske bröd också
då. Men sen: slut. Kan tänkas att jag är en skvätt hungrig, ja. Kan vara så att nektarin och fetaost och morot ej är middag och nej jag åt inte det ihop. Imorgon är det fredag och då brukar jag köpa tulpaner, om våren alltså. Nu på sensommaren finns det liksom inget bra och självklart sånt fredagsköp. Förutom rött vin, ostar en masse, marmelad, ingefärschoklad och basilika.

Är det slutet?

Stilla undran: det här trycket över bröstet som omöjliggör djupa andetag, är det verkligen rätt? Instinktivt skulle jag nog säga nej? Plus det har varit så sen igår och jag kan inte låta bli att försöka ta djupa andetag men nej, inte behagligt. Alls. Ger det tills imon. Eller så. Menar: gå över tack pga är livrädd.

Samtidigt

Igår när vi pratade om springet så kom jag fram till såhär. Jag får springa när jag vill. Det är bra och önskvärt att jag inte springer så mycket/långt/ofta att jag gör mig illa på något vis men det är det enda förbehållet. OM (haha) det nu skulle vara så att jag tar hjälp av en så ofarlig sak som löpning för att kunna reda ut och sortera i hjärnan så förstår jag egentligen inte vad som är så farligt med det. Det hade varit en annan sak om ryggmärgsreflex sa 75 cl Explorer. Att löpning är impuls 1 är ju kanske inte värsta att ha på förstaplats. Jag blir så jävla trött på mig själv som inbillar mig att jag måste avstå och tusen gånger har stått emot lusten att rusa ut och kuta för att fröken minsann ska STÅ EMOT och vem har sagt att det ska vara LÄTT (ingen, i jesu namn). Att INTE gå ut och springa lite när det känns som att det vore glatt är ju naturligtvis också att späka sig. Va fint och va förvånad jag är.

Aldrig

Aldrig tveka. Ska man inte göra. Eller jag menar: jag önskar jag inte tvekade så mycket. Ett helt år har runnit iväg och jag har i princip gjort detta: tvekat. Katastrofalt och onödigt och inte fruktbart.

Ljust

På tuben. Kl 05:30 vilket ger att jag varit vaken i uppskattningsvis trekvart redan. En måndag. I augusti och det känns i luften att det är omslag och det känns i huvudet också. Det är något på gång och detta något innefattar de saker som brukar innefattas vid denna årstiden. Lite vemod, lite blöt asfalt varje dag och i bästa fall klar, hög och liksom krispig luft. Det är fortfarande ljust ute när man går till tuben på måndagar men om nån månad kommer det vara becksvart och jag kommer mer än nu ifrågasätta mig själv och förbanna alla möjliga saker. Men nu är det fortfarande ljust.

Vad jag inte ska göra

Vill springa bort ångesten. Vill. Vill. Ska inte. Som min fina vän A sa: den här känslan har du nu. Den får finnas men den kommer inte finnas länge. Så. Alltså inte springa.

Bambi

Tydligen skrivs det endast på nätterna. Men det går också bra såklart. Och jag tänker att jag kört ner fötterna ordentligt på jorden och har koll på läget och sådär. Mer nu än någonsin. Men också: det är skört. Lite som att stå på en isbana att det är lugnt så länge man står still men om man gör plötsliga utfall eller blir övermodig så blir det katastrof. Det gäller att ta små korta steg och aldrig tappa balansen. Jag vill inte tappa, inte nu. Jag vill inte ha gjort det här förgäves och det har jag inte heller men man kan inte ta något för givet. Det är ju inte statiskt utan i allra högsta grad föränderligt och man måste hela tiden vara på sin vakt. Så då får jag vara det då lite. Kejrå