Över klippan

Ja alltså, jag är i Sverige igen. I Sverige. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Det är roligt att träffa alla jag tycker om, såklart. Sen är det inte så mycket mer. Eller jo, det är svårt här. Det är bara svårare på nåt vis. Det är knepigt att förklara, jag kan inte. Det är så mycket ångest och ingenstans att vara ifred och jag vet inte vad som är hemma. Jag blir ledsen av att göra människor illa och jag tycks inte kunna undvika det hur jag än gör. Och där ingår jag själv. Jag måste sluta. Sån här, alltså icke kapabel att muntra upp mig själv, är jag nu för att jag varit toksjuk igen och det blir jag alltid galet deppig av och jag kommer säkert komma upp på andra sidan full av tillförsikt och sprudlande av glädje men jag är inte där riktigt än och det är rätt dåligt. Just det, flyttpanik också såklart. Hur ska det bli och tusen andra sådana saker. Det är bara det att sammanlagt så blir det så mycket att det skulle behöva sippra ut lite någonstans för att jag ska slippa tippa över vansinnets rand, det är farligt nära kan jag berätta.