Jag och springet

Jamen alltså. 5 kilometer, eller ok, 4,5 kilometer är inte så illa ändå. Om man betänker att jag som längst sprungit kanske till bussen eller så de senaste tio åren. För jag är inte road av löpning, det är liksom inte så att jag känner det där ruset eller vad det nu är. Men ibland, i några sekunder så tänkte jag inte på springet utan på dofterna utomhus och att det var så grönt och vackert och att jag var nöjd och glad över att jag tog mig ut. Så kanske kan det bli nåt för mig, det här med löpning. För man kan inte bara gå på bodypumpen och simma in emellan. Man måste köra lågintensiv träning också. Jiiises, jag minns när jag o C gick på prommisar. Milslånga prommisar helt sent eller sådär och jävlar vilken kondis vi hade. Det som hjälpte var att vi var två och att vi ofta gick vid havet. Havet är faktiskt det bästa. Nu svävar jag ut. Såhär då: jag har börjat nosa på löpningen och jag tror att vi kan bli kompisar. Jag och springet.