All time low

Jag är tydligen helt bottenlös, jag tänker kommentera vädret. Det blåser väldigt, väldigt mycket. Jag har ju bott här vid kusten i 10 år nu och därför vant mig men nu ska det bli storm verkar det som och jag är benägen att tro dem. Till och med danskarna har varsel och de har ofta rätt. Jag vet inte vad min poäng skulle vara, möjligen den att det ändå ibland är ganska behagligt med vinden som liksom ibland ger intrycket av att blåsa igenom en och ta med sig allt ont och dåligt. Det tycker jag om. Och ibland tänker jag att jag kommer sakna vinden sen när jag flyttar. Vinden och havet (amän vafan, är jag Ulf Lundell eller)? Nu spårar det, igen. Nu går jag. Jag ska köra ner till hamnen och titta på vinden såklart.

Dåligt

Detta kan vara en rekorddålig dag. Det betyder ju i och för sig inte så mycket, den senaste tiden har de dåliga dagarna förekommit med viss regelbundenhet. Idag är ändå alltså något slags rekord. Meningen var ju att blogga om viktiga saker. Att s k r i v a bra text. Att producera tänkvärd text om kanske kärlek, definitivt feminism och annat som man måste ha för att överleva. Tråkigt då bara att konstatera att det inte går. Det är borta och det verkar inte som att det kommer tillbaka. Jag trodde att avsaknaden på förmåga att skriva skulle försvinna i takt med att jag lärde mig balansera och blev bättre i allmänhet. Så var det alltså inte. Istället hånar datorn mig och jag känner mig handikappad. Jag är glad att saker från när jag var påläst och kunde uttrycka mig inte finns här. Lådor i källaren är bättre, då kan man inte läsa och minnas. Jag menar, jag var 16 år, kanske 17 och i sinom tid blev jag 18 och tonåren vinner överlägset mot åren därefter fram till nu. Är det inte sorgligt? Att läsa bloggar innebär hysterisk stress och jag får obotlig prestationsångest, vad annars är att förvänta? Men det slutar inte här, det slutar inte med oförmågan att skriva, nej varför skulle det? Jag har glömt så mycket. Förmågan att läsa en text, värdera innehållet, förhålla mig till det, självständigt formulera en åsikt och därmed kanske kritisera någon annans. Att uttrycka mig med hjälp av ett rakt och i sammanhanget passande språk. Att formulera mina tankar till rimliga argument som jag kan underbygga och känna mig trygg i. Någon förvissning om att jag kan och vet en hel del finns inte. Inte ens en ödmjuk sådan (vilken ju är att föredra, i de allra flesta fall). Idag, på lunchseminarie arrat av Timbro (goda mackor men kaffet köpte jag själv, någon måtta får det vara) satt jag och var så frustrerad att jag om jag kunnat hade krupit ur mitt skinn. Temat var förresten "Mångfald på arbetsmarknaden". Hursom, vissa djupt problematiska uppfattningar ventilerades och fick passera som sanningar och jag kunde inte säga något. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Mina impulser säger, det här är reaktionära och dåliga uppfattningar men jag kan inte som innan spalta upp förklaringar och anledningar till varför det är så. Jag köper tonvis med böcker, läser, sätter till och med i post it-lappar på det jag tycker om, försöker inspireras och väcka det som jag i alla fall vill inbilla mig en gång fanns. Men det verkar vara helt omöjligt. Och vad händer istället? Jo jag koketterar med min oförmåga och okunskap (jamen se ovan!) och får prata om helt andra saker än det som egentligen intresserar och berör mig. Det är verkligen tråkigt, sorgligt och patetiskt.

Ombyte förnöjer

Här bodde jag innan jag flyttade. Nu bor jag här istället. Jag trivs och jag tycker det är viktigt att man provar att bo på olika ställen. Det är mycket som är annorlunda, om man jämför nuvarande boendesituation och förra men vissa saker ändras alltså inte. Det är skönt att veta.

Lite väl kanske

Kanske, förhoppningsvis, blir detta enda gången jag länkar till Klick!. Men det är verkligen inte snällt att göra sådär. Det är mycket, mycket elakt. Därmed inte sagt att det inte är fnissigt.

Fint att hitta

Ibland blir man stolt och glad. Rätt sällan men ändå. När man väntar utomhus så blir det väldigt, väldigt kallt (för det är ju så att om inte snyggt och varmt är kompatibelt vinner snyggt - alla gånger). I alla fall. Då kan man ge upp den idén, gå in, köpa en kopp the (hur jag än stavar det kommer nån att irritera sig), ta DN och vinna en mycket stor seger. Efter en stund inser man att det inte är ett dugg farligt utan snarare försiktigt hemtrevligt. Där ser man.

Från en sak till en helt annan. Synd att vissa saker fungerar mycket bättre som tankar än som text. För tanken på att det känns bra att man har hittat och vet var man ska bege sig för att hämta lite ork och lite mer uthållighet är mycket mer behaglig än denna text, den är i princip bara patetiskt.

Infallsvinkel

Det är oerhört roligt med olika ingångar på de problem man inom (m) just nu på nära håll upplever. Det är inte frågan OM nya "skandaler" ska uppdagas utan NÄR. Etiska kommissioner är alltid bra tycker jag. Det är min genrella inställning. På samma sätt som jag välkomnar tidningen Journalistens chefredaktör Maria Aases förslag om en diskussion om journalisters etik och moral.

Alldeles tvärtom vad som var tänkt

Jag vet inte om jag är predestinerad för det här. Ibland tycker jag att, nej, jag tycker alltid att det är besvärligt -och nu söker jag efter ett annat, lite mer passande, ord- när de grundvalar som befäst hela ens existens rubbas. Det är inte så att de liksom försiktigt och med ömhet avlägsnas från de referensramar man har. De rycks och slits och förpassas bort från det som jag anser vara min värld. Nåja. Jag tänker mycket på det här nu. Jag tänker mycket på att jag inte hade tänkt skriva om sånt här. Inte här i alla fall. Jag tänker på att hur vet man? Hur vet man när det är så bra det blir? Tänk om jag har stampat och sargat helt i onödan. Den tanken gör mig så yr att jag nästan tappar fotfästet.

Och så tänker jag på barn. Och därmed på M. M som hade blivit världens bästa pappa. M som kommer att bli världens bästa far - bara inte till mina barn. Jag tänker att jag ett tag letade ursäkter för att skaffa barn tidigt. Jag brukade läsa vänners barntidningar och ivrigt räkna. Låt mig förklara, jag läste de där små faktarutorna och om mamman är 30 och barnet är 5 så fick de barn när hon var 25 och då är det bara några år kvar tills det är okej för oss. Eller så är det någon som är 40 och barnet är 12. Inte lika bra för då var hon 28 och då är det många år kvar. Och så fortsatte det. Mycket intensivt. Jag blev alltid så glad av artiklar om hur fertiliteten minskar efter 30 och om det var en faktaruta där det framgick att mamman var 23 när hon blev gravid. Ge. Mig. En. Ursäkt.

Så är det inte nu. Nu tänker jag på att det kommer dröja länge. Jag tänker på att jag inte vill träffa någon nu och när jag vill träffa någon kommer det säkert inte bli så och säkert kommer hjärtat gå sönder ett dussintals gånger och jag kommer börja tänka precis så som jag tänker nu, kanske behöver det inte vara precis enligt skolboken. Tänk att man kanske kan slippa det? Fast det tror jag inte. I alla fall, dessutom kommer vi (det finns inget vi!) behöva varit vi väldigt länge innan det blir ens lite aktuellt. Minst tre och ett halvt år. Minst.

Nu ångrar jag att jag skrev det här. Det är synd.

Är de på riktigt?

Det är ju faktiskt inte sant. Här är vad jag tycker; en gång är ingen gång, två gånger är inte heller nån gång och tre är för lite alternativt nu börjar det likna nåt. Så än så länge är han safe den där lilla gubben som envisas med att köra in i ladugårdar. Anyway. Måste bara uppdatera, det här är utan tvekan helt fantatstiskt. Helt fantastiskt.

Men flytta dig

En gång är ingen gång, två gånger är - lagom?

Business as usual

Men allvar. Jag förstår inte att man orkar bli upprörd och/eller förvånad över det här . Det är helt i sin ordning och följer ju ett mönster. Det är ganska tydligt att det handlar om människor som tycker att de står över lagen och kan strunta i de lagar och regler som de inte tycker om och som inte passar deras intressen. Suck. Jag ska också börja följa lagar selektivt. Exempelvis avskyr jag att stanna för röd gubbe (man blir ju så otålig) så jag tänker sluta göra det. Jag tänker också vägra lämna in min deklaration, det är ingen som har med att göra hur mycket jag tjänar. På tal om det, lovade inte Reinfeldt att fribeloppet skulle antingen höjas eller tas bort? Eftersom jag jobbade i somras (mycket) så kan jag inte ansöka om fullt studiemedel nu och då blir det ju så att jag måste fortsätta jobba trots heltidsstudier. Hej moment 22.