Dåligt

Detta kan vara en rekorddålig dag. Det betyder ju i och för sig inte så mycket, den senaste tiden har de dåliga dagarna förekommit med viss regelbundenhet. Idag är ändå alltså något slags rekord. Meningen var ju att blogga om viktiga saker. Att s k r i v a bra text. Att producera tänkvärd text om kanske kärlek, definitivt feminism och annat som man måste ha för att överleva. Tråkigt då bara att konstatera att det inte går. Det är borta och det verkar inte som att det kommer tillbaka. Jag trodde att avsaknaden på förmåga att skriva skulle försvinna i takt med att jag lärde mig balansera och blev bättre i allmänhet. Så var det alltså inte. Istället hånar datorn mig och jag känner mig handikappad. Jag är glad att saker från när jag var påläst och kunde uttrycka mig inte finns här. Lådor i källaren är bättre, då kan man inte läsa och minnas. Jag menar, jag var 16 år, kanske 17 och i sinom tid blev jag 18 och tonåren vinner överlägset mot åren därefter fram till nu. Är det inte sorgligt? Att läsa bloggar innebär hysterisk stress och jag får obotlig prestationsångest, vad annars är att förvänta? Men det slutar inte här, det slutar inte med oförmågan att skriva, nej varför skulle det? Jag har glömt så mycket. Förmågan att läsa en text, värdera innehållet, förhålla mig till det, självständigt formulera en åsikt och därmed kanske kritisera någon annans. Att uttrycka mig med hjälp av ett rakt och i sammanhanget passande språk. Att formulera mina tankar till rimliga argument som jag kan underbygga och känna mig trygg i. Någon förvissning om att jag kan och vet en hel del finns inte. Inte ens en ödmjuk sådan (vilken ju är att föredra, i de allra flesta fall). Idag, på lunchseminarie arrat av Timbro (goda mackor men kaffet köpte jag själv, någon måtta får det vara) satt jag och var så frustrerad att jag om jag kunnat hade krupit ur mitt skinn. Temat var förresten "Mångfald på arbetsmarknaden". Hursom, vissa djupt problematiska uppfattningar ventilerades och fick passera som sanningar och jag kunde inte säga något. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Mina impulser säger, det här är reaktionära och dåliga uppfattningar men jag kan inte som innan spalta upp förklaringar och anledningar till varför det är så. Jag köper tonvis med böcker, läser, sätter till och med i post it-lappar på det jag tycker om, försöker inspireras och väcka det som jag i alla fall vill inbilla mig en gång fanns. Men det verkar vara helt omöjligt. Och vad händer istället? Jo jag koketterar med min oförmåga och okunskap (jamen se ovan!) och får prata om helt andra saker än det som egentligen intresserar och berör mig. Det är verkligen tråkigt, sorgligt och patetiskt.