Om bekännelser

När saker som drar undan mattan under fötterna på en inträffar så blir man rätt så ledsen. Jag är väldigt ledsen för det. Men inte så ledsen som besviken och arg. Jag är ledsen för att feminismen är under så hårt angrepp. Ju äldre man blir desto viktigare blir feminismen. Varje dag är det något som får mig att tänka till och dessutom är det så att ju äldre man blir, desto klarare ser man och söker katalogisera, systematisera och härleda. Alltid samma svar, förtrycket, patriarkatet. Det som är överlägset mest påtagligt just nu är hur man som kvinna hela tiden oundvikligen definieras mot bakgrund av vad man har förhållande till män. Det går inte att förhålla sig till en kvinna utan att kartlägga och syna hennes relationer till olika män. Utan män är inte en kvinna någonting? Det kanske är därför det mest provocerande som finns är när en kvinna säger nej vet du vad, jag avstår, jag är hellre utan en man just nu, jag vill vara själv, jag behöver ingen man. Häri ligger något djupt problematiskt för väldigt många.

Om jag är trött på det så är det ändå ingenting mot hur jävla trött jag är på att jag ska vara tacksam. Jag ska vara tacksam för att män kallar sig feminister, för att vi får lite hjälp på traaaven, för att män överhuvudtaget bekänner sig till feminismen. Jag ska vara tacksam och glad och tacka och ta emot och helst, och detta är viktigt, berömma. Överallt dessa män som säger sig vara feminister i olika former och av olika kaliber och jag undrar vad ni vill säga med det? Jag är mycket nyfiken på vad ni förväntar er av oss? Stående ovationer? I think not. Vem som helst kan väl proklamera sin feministiska livsåskådning men och? Jag skiter högaktningsfullt i det. Återigen är vi tillbaka: action speaks louder than words. Om ni systematiskt behandlar kvinnor som skräp, dunkar era manliga vänner i ryggen efter varje sexistiskt skämt eller köper Café på lunchen eller som i de allra flesta fallen, faktiskt inte har förstått någonting så kan det kvitta. Och faktum är att så länge ni gör EN av föregående saker så kan det kvitta. Jag skiter i vad ni säger. Läs en bok, prata med din mamma, syster, flickvän eller tjejkompis. Fråga henne hur hon upplever förtrycket och vad hon tycker bör göras. Försök att inte avbryta även om det är väldigt, väldigt svårt.