Extra allt dåligt

Mycket, mycket dålig dag. Jag vet inte var jag ska börja och jag vet sannerligen inte hur jag ska förhålla mig till det här. Beslutet är fattat och allt möjligt och så livsavgörande är det kanske inte men det känns ändå som att det har något slags symboliskt värde. Vilket det värdet är kan jag däremot inte svara på. Något diffus tes jag driver här, om det råder sannerligen inga tvivel. Och jag borde inte skriva det här. Inte här i alla fall. Inte någonstans. Men det bryr jag mig inte om, allt sånt kvittar nu. Det är inte som att det är någon anstormning hit och det är inte som att de människor som träffar mig får intrycket att jag är en stabil, insiktsfull och tillförlitlig person i allmänhet ändå. De något debila, förvirrade och desillusionerade tendenserna gör sig med största sannolikhet påminda hela tiden. Just nu, ska jag hoppfullt tillägga. Det här med att vara som en öppen bok är inte något jag är ett dugg nöjd med. Jag avskyr det. En gång, på Gotland vill jag minnas, var det en person som såg liksom rakt igenom mig. Aldrig har jag varit så arg tror jag. Bluffkänslan har heller aldrig varit så stark. Men det hör ju inte nödvändigtvis ihop.

Om jag bott i en storstad nu kunde jag tagit på mig varma kläder och gått ut och gått en lång runda och avslutat någonstans med en kopp kaffe och tidning. Det hade varit bra för mig. Det hade varit att föredra framför inomhus. Men å andra sidan, män har ju så effektivt beskurit det offentliga utrymmet för alla kvinnor så jag hade inte vågat i vilket fall. Tack ska ni ha. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag vet å andra sidan inte vad jag skulle skriva om. Kanske den extradåliga dagen, förmodligen. Den får väl räknas som passerad nu. Nåja. Jag tänker på att det egentligen är ganska ironiskt att det blev såhär. Tänk om jag vetat det då, då hade jag nog varit rätt uppgiven och ledsen. I och för sig hade jag kanske gjort upp, gjort färdigt. Nej, ärligt talat - det hade jag nog inte. Fast fina C har rätt, det hade blivit förr eller senare ändå. Men ändå, sättet. Ovärdigt. Det plågar mig en del. Det är nog ett bra tecken att det gör det.

Idag fick jag veta att min vän M.S trängts med G.P på Arlanda Express häromdagen. Hon var lite mallig för det. Det är rimligt. Inga konstigheter.