Behaga, det är det vi gör

Är det detta som är oket, förbannelsen jag måste bära enkom för att jag är kvinna? Kanske är det, nej, det är - det måste, vara patriarkatet. Alternativet är alldeles för svårt att hantera, att det skulle vara jag, min personlighet, det ibland djupt ångestfyllda inuti och behoven som påminner om, nej det går inte. Alternativet går inte, det är för sorgligt. Det måste vara strukturella mekanismer. Att behaga. Kvinna - behaga!

På hösten är kvinnan som vackrast

säger reklamen för något klädesmärke och jag tänker att det är patriarkatet. Det är därför det är så jävla provocerande med kvinnor som inte inordnar sig, som vägrar acceptera att finnas för att behaga och skänka män njutning, att deras existens värderas och bedöms av männen. De kvinnorna är de allra modigaste och de är allt jag vill vara. Istället tror jag att jag är sådan. Jag tror att jag är fri, självständig och medveten. Jag är grundlurad. Jag är mer lurad än alla som gick på de fagra orden om (m) som ett arbetarparti - om inte ännu värre. Sannolikt. Jag är en kvinna. Jag ska, jag måste behaga. Det är sorgligt och insikten drabbar precis som vilket grovt våld som helst. Inte desto mindre inbillar jag mig att grunden till förändring är insikten. Det brukar vara en trygg tillflyktsort och en tanke att vila lite i. Ännu vet jag inte om det är så men åh, jag hoppas. Men hur tar det sig uttryck - behagandet? Jag rodnar. Sällan har stolthet och självrespekt fått stryka på foten så mycket som när ambitionerna att behaga och vara till lags gör sig påminda och pockar på uppmärksamhet. Påminda är ett ganska passivt ord, det speglar inte riktigt frenesin och intensiteten som behovet, plikten för med sig. Säkert passar mitt lilla medelklassuppror (ordet finns inte, jag vet) in i ett mönster för lama försök till motstånd.

Jag tänkte ett tag att det kanske är sexualiteten, det kanske är där man måste börja. Göra en ny revolt för tydligen är backlashen fundamental. Kvinnlig sexualitet är tabutabutabu och man måste ju börja någonstans. För en gångs skull kanske bejaka och behaga några andra än männen. Återvändsgränd de luxe, kan jag berätta. En kvinna får inte vilja ha sex utan att fantisera om livslånga förpliktelser, isstatyer och servetter vikta som svanar på det kommande bröllopet. Ursäkta, men jag tror att 1700-talet ringde och ville ha tillbaka sin syn på kvinnlig sexualitet. Kvinna - behaga! Aldrig har män blivit så provocerade som när styrkeförhållandena förskjuts några millimeter. Med rätta, i och för sig.

Kanske är jag fel ute? Kanske krigar jag bara med mig själv, en hungrande kvinna som desperat söker skjuta över all skuld? Kanske är det faktum att jag reflekterar över om det här är patriarkala strukturer eller ett utslag av en inte så klädsam del i min personlighet också DET en del av det strukturella förtrycket. Eller så är jag bara nästa Maja Lundgren. Henne borde inte förlaget publicerat säger de som vet. Hon är ju så uppenbart galen. Jag tror inte det, jag tror att hon är en mycket, mycket arg kvinna som inte blev älskad av den hon ville skulle älska henne. Men det är en helt annan diskussion (kolla senaste Bang!).

I alla fall, det kanske är förälskelsen som är förklaringen? Men problemet är att jag inte känner förälskelsen så speciellt väl. Jag har inte, och det erkänns med viss motvillighet, inte varit så mån om att stifta bekantskap heller för den delen. Jag har aldrig lockats av att bli `drabbad´. Eller så, och nu är jag tillbaka på ruta ett, duperar jag mig själv på ett förvisso utstuderat och raffinerat vis. Men även om det är så så reser det nya frågor, hurdan är då förälskelsen om den manifesterar sig själv i försök att, ja - behaga. Då känner jag den fel, det lilla jag känner den. Sorgliga, reaktionära och bittra tanke.

Jag friserar bokhyllan (chic lit bort, deckare bort, nobelpristagare fram), jag anpassar mitt klädval, jag sätter upp håret, jag släpper ut det igen och knycker på nacken, tvekar, vet inte. Jag provar glasögonen med svarta markerade skalmar, jag byter till de mer diskreta och kan inte bstämma mig. Jag påminner mig, prata inte om det, prata heller om det. Verka inte angelägen, skratta inte för högt och bli för helvete inte full. Jag anstränger mig för att dricka öl men nej, ska jag? Nej, kvinnor dricker cider eller vitt vin. Cider är som saft tycker jag fast med avsevärt mycket mer socker och vitt vin är för småbarn, jag vill så gärna ha rödvin. Men så ser jag helt plötsligt att jag ändå sitter och dricker något som är genomskinligt och det är inte en mojito trots att det är i princip det enda genomskinliga jag tycker om. Kvinna - behaga!