Att vara tyngdlös när ingen bryr sig

När det blir stimmigt blir jag nervös. Jag tycker inte om stora idrottsevenemang såsom OS och VM. Jag tycker inte om Idrottsgalan ens. När alla pratar om samma sak och blir alldeles förblindade av oviktiga saker blir jag grundligt nervös. Jag tycker i allmänhet väldigt illa om masspsykoser. Ett annat exempel på ett töcken som drabbade Sverige var ju när Christer Fuglesang åkte upp i rymden. Alla var så glada och tycktes stundom vilja brista ut i sång bara för att fira att en svensk var uppe i rymden. Jaha? Jag vill veta; 1. Varför är alla så glada för att en svensk man i 50-årsåldern är i rymden? 2. Varför frågar ingen honom varför han prioriterat sin infantila dröm om att sväva i tyngdlöshet framför sina barn? Tror inte att en kvinna hade undkommit sådana frågor. 3. Varför tror alla att man på allvar har som högsta dröm att få träffa Fuglesang? Jag är mycket ointresserad av att prata med honom om huruvida han frös eller inte när han var i skeppet. Jag är också mycket ointresserad av att få veta hur pulvermat smakar (jag vet redan hur det smakar dessutom). Det är helt orimligt att vara över 10 år och faktiskt vilja träffa honom. Det är det.

Uppdatering. Från AB på nätet, Åsa Linderborg har läst Fuglesangs bok. Jag visste att det var nåt lurt.