Ansats

Såhär verkar det som att jag tänkt mig det hela. Jag tänkte läsa mig till vad kärleken egentligen är. Precis så som psykopater gör, de studerar människor för att lära sig beteenden och hur olika känslor uttrycks. Det går ju inte, det förstår jag ju på ett rent intellektuellt plan, att läsa sig till kärlekens noter men det är så jag gör. Jag undrar, läser mig till och försöker förhålla mig till och kanske rent av adopterar hela synsättet. Nu vad det gäller detta är jag relativt kräsen. Det behöver vara bra, väldigt bra. Det kanske är därför jag konsumerat så kopiösa mängder litteratur den senaste tiden, jag har letat efter något att luta mig lite emot. Nog nu med naiva teorier.

"Naken och skamlös eller i darrande rädsla

skänk dina blommande

läppar till mig: till maj har vi aldrig levat

jag och mitt hjärta

i det liv vi har levt

finns bara hundratals april"

"I kyssar på munnen

eller på hand,

i skälvningen hos kroppar

nära mig

ska tändas

samma röda

brand

som flammar

i min republik"

"Dina ögon är eldiga

Och dina ögonbryns bågar raknar till ett streck

Kom istället hit,

hit där mina väldiga

tafatta händer

emot dig sträcks"

eller kanske

"Med varje fiber i min kropp och varje nevros i min hjärna längtar jag till dig. När jag sover drömmer jag om dig och när jag är vaken är det dig, min tanke kretsar kring. (...) Jag törs inte skriva hur kär jag håller dig. Min penna har så länge gått i tjänst hos tanken, att den skulle ha glömt att gjuta formen åt känslan, om den någon gång kunnat. Allt vad jag rör vid med ord, vill dela sig i logiska system och abstraheras".

"Kärleken, som skulle göra oss friska, gör oss sjuka, gjuter i nerver och blod en feber som förtär oss, för oss än ner mot förtvivlans avgrund och än upp till högsta lidelsestyrka; tar ifrån oss sömn, matlust, arbetsro. Trasar sönder istället för att hela. Vår kärlek blir lika onormal som våra möten få och korta. Kärleken är ingen medicin att taga en tesked varje månad".

Kanske

"Nu ser jag honom. Jag ser mycket riktigt hans raka rygg och duniga nacke först. Han klarar det. Röker inte ens, tittar bara obesvärat åt fel håll, som om han inte visste att jag borde komma härifrån. Jag vet inte hur mycket han anstränger sig. (...) Än en gång förvånas huden på min kind av att hans är så len. Han är mycket mjukare än jag. Jag är van vid skrovligare manskroppar. I just det där ögonblicket när mina käppar når hans lenhet kan jag nästan le. Jag försöker andas in, men han luktar ingenting. Inget särskiljande".

Eller

"Vi har inget skydd mot kärleken

inget skydd mot livet,

inget skydd mot döden,

inget skydd.

Så skyddslösa är vi.

Det ligger nästan något storslaget i det"