10 år

I maj hade jag, med kort avbrott (för Jönköping av alla ställen) bott i Helsingborg i 10 år. Flytten var ingen trevlig historia så den föredrar jag att inte tänka på. Nu gjorde sig för övrigt arvet påmint, hur förklarar man annars att jag omedelbart tänkte - men tänk hur många som, ja ok - nu släpper vi det. Vi flyttade från huset till en lägenhet, en liten lägenhet. Jag och mamma. Syster bodde med pappa ett stenkast bort i vindsvåning. Andra systrar på andra ställen. Jag vet att jag hatade det i början och kände mig som kusinen från landet och jag var 12 år och skulle börja sexan och alla sa fula ord och alla flickor vägrade spela fotboll. Det passade inte pojkarna att flickorna blev lite svettiga och, subversiva tanke, hade lite tävlingsinstinkt och kanske tyckte det var kul med fysisk aktivitet. Flickor ska ju sitta stilla och föra lågmälda konversationer. Det visste inte jag men man lär sig fort. Jag vet att jag inte hade cykelhjälm på mig och fick därför inte vara cykelpolis. På vilket sätt det skulle vara ett straff begriper jag fortfarande i denna dag inte. Sen blev det högstadie och jag ville åh så gärna gå i fotbollsklass men det blev inte så. Wieselgrensskolan hade djup inverkan på mig. Något annat går inte att säga. Det var här jag blev lite kär i vikarien som jämt nynnade "always look at the bright side of life" och det var här jag fick hålla i nutidsorienteringen på fredagarna för att samhällsläraren blev så trött på mig som jämt stoltserade med alla rätt och blev irriterade på mina klasskamrater för deras okunskap och det var hit jag på darrande ben och med gråt i halsen gick när det var dags för utvecklingssamtal. Jag började tidigt i livet att räkna ner utvecklingssamtalen och på högstadiet , det vill säga på de allra sista, fick jag följa med mamma och pappa. Mest var jag orolig att de skulle bli arga och besvikna på mig. Bra saker sades men så brukade det vara det där om att vara dominant (jag tror det är det mest ångestframkallande ordet jag vet, än idag), pratig och något annat som är förbjudet för flickor att vara. Jag hade bra betyg när jag gick ut högstadiet och valde långt om länge Nicolaiskolan och samhällsvetenskaplig linje med ekonomisk inriktning. Det var nära att jag valde Hotell & Restaurang, mycket nära. Faiblessen för storkök i all ära men nej, det finns annat som är viktigare. Och det är ju inte som att jag inte jobbat på restaurang i mina dar, alldeles utan HR-linjen. Det blev alltså Nicolaiskolan. Mycket bra och mycket dåliga tre år. Det är svårt och ligger lite för nära i tid (!) för att summera redan nu.

Det var i Helsingborg jag ringde ner till partiets lokal på Gasverksgatan och sa att jag vill gå med i förbundet. Jag har i och för sig ljugit om det i olika sammanhang, ofta när jag pratat med sympare. Jag brukade säga att jag var arg för att det finns så många orättvisor som ingen gör något åt. Nåja. Det var här jag var tonåring och upplevde de årens fasor, även om jag såhär i efterhand kan konstatera att det handlade inte bara om tonårsilska. Det var här jag upptäckte vänskapen, kamratskapet och försiktigt, tafatt och blygt närmade mig kärleken. Det var här jag formades och upplevde saker som berört på djupet och ändrat mycket. Det var här jag träffade M. Min fina M som lärde mig så mycket och som gjort mig till en lite bättre människa. Men nu är den slut, min och Helsingborgs kärlekshistoria. Jag ska flytta, jag ska säga hejdå till lilla Helsingborg och jag vet inte om jag någonsin återvänder. Jag vet inte om jag vill och jag vet inte om jag inte vill och det spelar ingen roll.

Såhär är det respektive ska det bli.