Högriskmatch kräver åtgärder

Det är mitten av november, det är inte nån sån där kalenderbestämt skämtdag. Det är synd för jag hoppades verkligen att det här var ett skämt. Så verkar det alltså inte vara.

Själv är jag lite förvånad över det faktumet att något som rör sport fick plats på bloggen. Man upphör inte att förvånas.

En runda till

Har inte sett detta förren nu men orkar faktiskt inte riktigt formulera mig. Jag blir bara så trött. Säkert någon annan som skriver bra och det har ju skrivits om det innan.

Behaga, det är det vi gör

Är det detta som är oket, förbannelsen jag måste bära enkom för att jag är kvinna? Kanske är det, nej, det är - det måste, vara patriarkatet. Alternativet är alldeles för svårt att hantera, att det skulle vara jag, min personlighet, det ibland djupt ångestfyllda inuti och behoven som påminner om, nej det går inte. Alternativet går inte, det är för sorgligt. Det måste vara strukturella mekanismer. Att behaga. Kvinna - behaga!

På hösten är kvinnan som vackrast

säger reklamen för något klädesmärke och jag tänker att det är patriarkatet. Det är därför det är så jävla provocerande med kvinnor som inte inordnar sig, som vägrar acceptera att finnas för att behaga och skänka män njutning, att deras existens värderas och bedöms av männen. De kvinnorna är de allra modigaste och de är allt jag vill vara. Istället tror jag att jag är sådan. Jag tror att jag är fri, självständig och medveten. Jag är grundlurad. Jag är mer lurad än alla som gick på de fagra orden om (m) som ett arbetarparti - om inte ännu värre. Sannolikt. Jag är en kvinna. Jag ska, jag måste behaga. Det är sorgligt och insikten drabbar precis som vilket grovt våld som helst. Inte desto mindre inbillar jag mig att grunden till förändring är insikten. Det brukar vara en trygg tillflyktsort och en tanke att vila lite i. Ännu vet jag inte om det är så men åh, jag hoppas. Men hur tar det sig uttryck - behagandet? Jag rodnar. Sällan har stolthet och självrespekt fått stryka på foten så mycket som när ambitionerna att behaga och vara till lags gör sig påminda och pockar på uppmärksamhet. Påminda är ett ganska passivt ord, det speglar inte riktigt frenesin och intensiteten som behovet, plikten för med sig. Säkert passar mitt lilla medelklassuppror (ordet finns inte, jag vet) in i ett mönster för lama försök till motstånd.

Jag tänkte ett tag att det kanske är sexualiteten, det kanske är där man måste börja. Göra en ny revolt för tydligen är backlashen fundamental. Kvinnlig sexualitet är tabutabutabu och man måste ju börja någonstans. För en gångs skull kanske bejaka och behaga några andra än männen. Återvändsgränd de luxe, kan jag berätta. En kvinna får inte vilja ha sex utan att fantisera om livslånga förpliktelser, isstatyer och servetter vikta som svanar på det kommande bröllopet. Ursäkta, men jag tror att 1700-talet ringde och ville ha tillbaka sin syn på kvinnlig sexualitet. Kvinna - behaga! Aldrig har män blivit så provocerade som när styrkeförhållandena förskjuts några millimeter. Med rätta, i och för sig.

Kanske är jag fel ute? Kanske krigar jag bara med mig själv, en hungrande kvinna som desperat söker skjuta över all skuld? Kanske är det faktum att jag reflekterar över om det här är patriarkala strukturer eller ett utslag av en inte så klädsam del i min personlighet också DET en del av det strukturella förtrycket. Eller så är jag bara nästa Maja Lundgren. Henne borde inte förlaget publicerat säger de som vet. Hon är ju så uppenbart galen. Jag tror inte det, jag tror att hon är en mycket, mycket arg kvinna som inte blev älskad av den hon ville skulle älska henne. Men det är en helt annan diskussion (kolla senaste Bang!).

I alla fall, det kanske är förälskelsen som är förklaringen? Men problemet är att jag inte känner förälskelsen så speciellt väl. Jag har inte, och det erkänns med viss motvillighet, inte varit så mån om att stifta bekantskap heller för den delen. Jag har aldrig lockats av att bli `drabbad´. Eller så, och nu är jag tillbaka på ruta ett, duperar jag mig själv på ett förvisso utstuderat och raffinerat vis. Men även om det är så så reser det nya frågor, hurdan är då förälskelsen om den manifesterar sig själv i försök att, ja - behaga. Då känner jag den fel, det lilla jag känner den. Sorgliga, reaktionära och bittra tanke.

Jag friserar bokhyllan (chic lit bort, deckare bort, nobelpristagare fram), jag anpassar mitt klädval, jag sätter upp håret, jag släpper ut det igen och knycker på nacken, tvekar, vet inte. Jag provar glasögonen med svarta markerade skalmar, jag byter till de mer diskreta och kan inte bstämma mig. Jag påminner mig, prata inte om det, prata heller om det. Verka inte angelägen, skratta inte för högt och bli för helvete inte full. Jag anstränger mig för att dricka öl men nej, ska jag? Nej, kvinnor dricker cider eller vitt vin. Cider är som saft tycker jag fast med avsevärt mycket mer socker och vitt vin är för småbarn, jag vill så gärna ha rödvin. Men så ser jag helt plötsligt att jag ändå sitter och dricker något som är genomskinligt och det är inte en mojito trots att det är i princip det enda genomskinliga jag tycker om. Kvinna - behaga!

Att vara tacksam

Jag är så tacksam att någon tagit sig tid att sätta sig ner och lugnt, metodiskt och nyanserat förklara vad som är på gång i Iran. Det är på tiden. Tydligen skulle "ett militärt anfall mot Iran vara politiskt riskabelt". Åh, fy fan. Det är mycket bättre att anfalla länder där man inte riskerar någonting, inga fördömanden i internationella samfund, inga våldsamma reaktioner och ingen som räknar lik. Det är krig light och det vet vi ju nu, det är så inne.

Helvete. Läs här istället.

Pladdrigt

Upprorsmakare idag, tydligen. Vägrar, har ingen lust, tyar inte surfa den obligatoriska rundan, Aftobladet, DN, tusen andra tidningar, bloggar, blablabla och så vidare. Jag är på biblioteket och dränker mig i tidskrifter, magasin med blanka sidor och gamla nummer av en ansenlig mängd Ordfront, Arena, Bang och ja, ni fattar. En ledig måndag kan mycket väl vara den ultimata starten på veckan. Det, en groteskt stor ipod med vansinnigt bra musik, kaffe, nollgradigt ute och känslan av ett fundamentalt lugn är bra. Bibilioteket var länge sen jag bevistade, mest för att jag är ganska säker på att jag är skyldig dem en ansenlig summa pengar.

Jag läser Tiina Rosenbergs artikel om dels Hirdmans men också om Grönings porträtt av Alva Myrdal och så minns jag en gång när jag, blind av tonårsraseri (såklart) hatade en hel del. Jag vet att jag smsade någon och frågade om det är möjligt, tillåtet att avsky någon nära sådär mycket att man nästan går sönder och fick till svar; "läs Myrdal". Det var ett bra råd. Jag förstod rätt snart vad som menades men nu förstår jag nog ännu bättre.

Nej, jag har inte bestämt mig. Stolthet är ett mycket stort aber. Men jag är vuxen nu. Om jag tackar ja går det stick i stäv med vad jag planerat att ta mig för framöver, mitt tänkta förhållningssätt till människor och också det jag förespeglat min omgivning.

Show mercy

Mycket roligt. Hittade via Ali Esbati till oerhört underhållande artikel hos Röda Raketer och det är ju vansinnigt roligt. Fler kommentarer överflödiga. I alla fall, kom att tänka på det när jag läste detta . Mycket halvhjärtat och inte särskilt bra alls men ändå, lite kul.

Extra extra!!!

Det händer verkligen saker nu. Jag har fått ett mycket, mycket bra erbjudande som jag snarast måste bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till (och ni som nu gör associationer med erotiska äventyr bör en gång för alla göra upp med Freud). I alla fall, kort sammanställning med för och emot. För; spännande, tokbra erbjudande/chans, lukrativt samt det skulle vara väldigt roligt. Emot: spännande, boendesituationen, fördröjer den planerade återupptagningen av politiskt arbete samt att det innebär studieuppehåll och det vet ju alla att studieuppehåll nästan per definition innebär att man inte tar upp studierna igen och det vore ju faktiskt lite tråkigt. Jag måste bestämma mig i veckan, innan veckan är slut för att vara exakt. Och det vet jag ju hur jag reagerar på stress just nu. Jättebra.

Väldigt bra söndag i övrigt.

Ingen hejd

Det har verkligen spårat ur nu ser jag. Väder, info om söndagar och vad jag köper mest. Snart kanske jag tappar koncepten helt och publicerar en sån där Dagens-Outfit-Bild som jag förstått är så populärt. Då går det bra att skjuta mig, jag tror till och med att jag skulle föredra om någon hade den goda smaken att göra just det.

Söndag söndag

Ibland är det bara ljuvligt. Rätt sällan men ändå. Först en runda till jobbet men inte för att jobba, bara promenera och försöka njuta lite. Läkaren säger; stressa av så försvinner nackont samt yrsel. Fine, säger jag och försöker göra som hon säger. Sen ner till Dunkers, det är sannerligen på tiden att jag ser den här utställningen. Tack ska kommunen ha för personalkort. Och så brunch, såklart. Och inget dåligt samvete, läkaren sa att hon skulle remittera till sjukgymnast om det inte var bättre på återbesöket och jag är inte så intresserad av regelbundna besök hos sjukgymnasten.

Förr eller senare

Vilken mycket bättre dag idag har varit. Här är varför; det finns högtalare som är snygga och när man kommer hem så sätter man i sin ipod i den och så blir allt bra. Mer, det finns 20 000 poäng hos SAS att boka inrikesflyg för, tack ska jag ha. Det kommer mer, teaterbiljett nästan bokad och i och med detta också ett mycket kärt återseende. Dessutom, fler sådana inom loppet av bara några dagar. Det verkar vara något slags tema, hade ett igår också. Nåja, kärt och kärt men ett återseende var det i alla fall. Ordet kärt insinuerar lite väl mycket. Här kommer sista bra, ska äntligen läsa "Det tänkande hjärtat, boken om Alva Myrdal". Har glömt köpa men fick den i present idag, försenad födelsedagspresent. Mycket bra. Själv köpte jag bara Lessings "Martha" vilket får ses som en bedrift som går i självbehärskningens och sparsamhetens tecken. Jag och kronologi alltså. Ofattbart mycket pengar spenderas på böcker just nu. Böcker och skor kan vara de största utgiftsposterna nu.

Nu ska jag göra det här. Om det är lördag får man vara lite lat.