- 15 och prom

Idag när det var mörkt och minus tio och jag helst av allt nästan ville krypa upp i soffan och läsa klart boken så tog jag på mig pälsmössan, underställ, vantar, halsduk och reflexväst och gick ut i skogen på promenad och det var kallt och torr luft och stjärnklart och det kändes precis som att jag hade kunnat fortsätta gå gå gå gå hur länge som helst. Men så vet jag att det inte är bra att göra så. Så jag går imorgon bitti igen.

Tant Berg

Jag åker buss genom Sverige och det är vitt, vitt, vitt och sen är det lite grått, grått, grått också. Jag ska hem till byn och det ska bli bra. Mam ska göra kålpudding och riktig söndagsmiddag och jag ska gå i skogen och inte väckas av dagisbarn och/eller granndammsugning kl 7. Egentligen borde jag nog plugga nu men tydligen förtränger jag det och inbillar mig att det är lätt som en plätt och att jag sveper ihop något och att det alltid blir bra i slutändan. Tillbaka då till hemfärden där jag får ge Tant Berg lite granna rätt när hon säger att det är roligt två gånger, när man kommer dit och när man åker hem. Även vill jag berätta att jag är en mycket bra moster för jag tänker ta med storA upp till stallet för man misstänker ju att hon blivit lite åsidosatt nu när hennes lirare till lillebror brutit inget mindre än lårbenet, det absolut starkaste benet i hela kroppen. Sån är jag.

Kola

Jag äter kolabönor, helt frivilligt. Märkligt kan tyckas med tanke på de bedrövliga mängder vi åt i somras, jag och min vän C. För jag tänker på henne såklart när jag äter kolabönor för hon brukade äta det till lunch ibland. Det och köttfärssås på tub, konstigt nog. I alla fall, en grej som jag och C formulerade för länge sen var ett svar på hur man ska bemöta ledsna människor eller gnälliga människor. Man ska inte ifrågasätta varför de är ledsna och ge sig in och bedöma om de har "rätt" att vara det. Man måste förhålla sig till att personen i fråga faktiskt är ledsen eller vad det nu är. Och om man gnäller och säger, det var ju väldigt obehagligt att vara såhär täppt i näsan, ja då vill man helst inte få förklarat för sig att det finns nässpray i tusen olika sorter på Apoteket. Man vet det. Man har nässpray. Man vill bara gnälla. Om man har nån annan åkomma gäller samma såklart med det tillägget att man inte ska ge tips. Till exempel, usch va dumt det känns i kroppen, jag tror jag ska bli förkyld (INTE förskyld). Då vill man inte ha tips om nåns mormors kur med kokt vitlök (jag skrev först viktlök) som man ska andas in ångorna av och sen omedelbart gnugga sig själv under hakan. Alltså, allvarligt talat, inga tips tack ska ni ha. Bara medlidande och försäkringar om att det ordnar sig, tack igen.

IQual Counsulting

Även vill jag berätta att jag startat ett företag. Det ni!

Bra vs enastående

Jag hänger inte med. Jag skulle skrivit om Kleerup och narkotikapolitik och om socialtjänsten i Malmö som delar ut kondomer till sexköpare och om (c) och om hur konstigt det kan bli med kärnkraften. Men så har jag haft förvånansvärt mycket i skolan och lite oväntade grejer och så kan det bli som så att man inte hinner. I alla fall, H har varit här och det var orkan ungefär hela tiden. Det bara; storm, storm, storm. Jag är så arg på honom och det är så orättvist. Jag antar att det är för att han tycker om mig och jag har försökt förklara för honom att jag inte kan, att jag inte vet hur man älskar och älskas. Och det är ju sorgligt, sorgligare än vad som förmodligen ens gå att inse. Jag tror att jag inte ska tänka på det mer. Jag ska tänka på en snäll sak istället. Både H och MM säger att jag är en bra lyssnare och en klok vän som ger bra råd och som det alltid känns bättre när man pratat med. Jag blir så glad och rörd, jag vill verkligen vara en bra vän som lyssnar och kan hjälpa till. Mest av allt vill jag vara en bra vän, bra syster, bra dotter, bra kombo och bra student och sen kan man ta och stryka ordet bra och ersätta med outstanding för så är det ju om vi ska vara ärliga såatteh.

Trött på media

Nu räcker det med så där mycket privat. Det leder ju ingen vart. Tittar på Agenda och blir så irriterad på deras infallsvinklar och på det faktum att så fort de behöver en "vänsteråsikt" så är det Göran Greider som ska intervjuas, mannen får osannolikt mycket tvtid eftersom de verkar tro att han är den enda människan i världen som har något att säga kring frågor som rör (s) och (v). (mp) vill ingen prata om, som väl är. Jag fattar inte ens vad de diskuterar i Agenda, de verkar driva någon tes om att det är oerhört problematiskt att svenska folket inte satt Mona Sahlin överst på listan över vilka de vill bo grannar med/äta middag med/blabla. Så trött på pseudodebatterna och de vridna ingångarna i det här mediaklimatet.

Måndag

Idag började skolan och det var inte så spännande. Det ska bli en mycket oansträngd termin för min del I guess. Eller så kommer jag få äta upp det bara för att jag skrev det så där nonchalant. However, även har SATC och chokladvanorna fått stryka på foten idag, det har varit knäcke och kycklingsallad och fullkornspenne med pesto, tomat och mozzarella. Och citronvatten. Jag är präktig, tydligen.

Kärlek + SVT

Nu är jag lite glad faktiskt. Jag har tid för prat med doktor och remiss till op och jag har kaffedejt på sön och mina kläder hänger på galgar i färgskala och jag har världens finaste familj och vänner som tycker om mig, bryr sig och kan muntra upp och ta mig ner på jorden. Nu ska jag äta chokladglass och titta på SVT för SVT är bäst.

Sjuk + ångest

Jag är sjuk igen, givetvis. Eller inte så akutsjuk som sist men ändå. Jag klarar inte det just nu. I vanliga fall hade jag kunnat stå emot och tänka glada tankar men i kombination med allt annat bara orkar jag inte. Jag känner mig så vilsen och ledsen och osäker hela tiden och jag ifrågasätter hela tiden om jag fattat rätt beslut och hur det hade blivit om jag gjort si eller så istället. Jag får inte veta det så det tycks lite onödigt förstås. Men ibland kommer det över mig, som nu, och då mår jag så dåligt att jag nästan kräks. Det är så överväldigande ångest som jag inte kan hantera. Jag tycker det är så ovärdigt.

Rädd rädd rädd

Jag har kommit på vad jag är. Inte kanske så mycket ledsen och sådär utan rädd. Jag är rädd - skräcksen och panikmycket rädd. Rädd för att detta inte är jag, för att detta inte blir så bra som jag trodde, för att det inte blir som jag vill, för att jag inte kan infria förväntningarna och för att jag inte har någon bplan. Jag är så otroligt, vansinnigt mycket rädd just nu.