F. U. L. T.

Allt exakt allt är fult. Det är fula jackor och fula frisyrer och fula säten på tåget och fult smink och fula naglar och fula vägar och fula bilar som aldrig borde sett dagens ljus. Allt allt allt är fult. Jag behöver lite vackert. Jag behöver kanske glitter ingen vet. Definitivt behöver jag vackert och lite liksom mindre jävla fult hela tiden. Jag orkar inte med det fula. Och ja vafan det fattar jag väl att jag projicerar. Skiter väl jag i. Gör jag om jag vill.

Göteborg

Till Göteborg. Eller på det tåget men ska ju till Uddevalla. Jag och Bruce Springsteen är på väg och ja, en hel del andra också men de sitter ju inte i mina öron. Det är en ny väg. Jag brukar ju åka Malmötåget. Tycker om ny väg. Känner inte den än men om några veckor eller månader har vi nog etablerat en relation. Det är mörkt och tyst och tie grader kallt ute och inte ett dugg lustfyllt. Det är stora säten på X2000 och man får kaffe hur mycket man vill och kanske finns det en dn också. Jag tror det blir en fin vecka. Ska låta kroppen få minnas hur det är att bli endorfinhög och känna serotoninproduktionen öka och tillfredsställelsen i att övervinna rädslor. Springa. Igen. Som i somras.

Mest av allt gör jag:

Drömmer om detta: 1. köpa böcker. 2. Ha tid att läsa dem. Till exempel "Allt ska vara kärlek". Allt som Bodil Malmsten nånsin skrivit. "Stäpplöperskan". "Jag ringer mina bröder". Ann Heberleins senaste. Mer Doris Lessing. Jonathan Franzén. Susanna Alakoskis senaste. Aron Etzlers. Virginia Woolf. Mer lyrik fast jag har så dåligt tålamod. Definitivt mer lyrik.

Kärlekshistoria (på upphällningen)

Alltid bäst på natten. När jag är i Stockholm som är mitt enda nej inte enda men mesta hemma och ja, trots det; trött på det. Det är lite vemodigt ändå. Den staden som är mest hemma av alla och som är mitt hem räcker inte. Jag tröttnar och det har gått fyra år. Med mina mått mätt är fyra år länge så det är på så sätt ganska odramatiskt. Hemma på helgerna. Borta i veckorna. Längtar hem i veckorna och njuter av att vara här men ändå alltid nöjd på söndagen. Åka. Komma hem. Åka. Och när jag är hemma gör jag saker som jag blir glad av och som berikar mig. Rädd att de ska ta slut. Rädd att jag ska lära mig hitta jättejättebra på Kungsholmen för då hittar jag överallt och när man hittar överallt är det inte roligt längre. Rädd att det ska ta slut och vill på nåt sätt förekomma det genom att åka först. Saknar det okända. Saknar att utforska och lära om och se nytt. Saknar att inte veta. Så fundamentalt ändå och kanske också mänskligt. Eller nej, inte generellt mänskligt men ändå sant för mig. Samtidigt tänker jag att det kanske är en mekanism också, att det är ett sätt att förhålla sig till rådande omständigheter. Att jag gör som jag brukar, ställer om och gör och är mitt gamla vanliga kameleontjag. Men jag och stan vi ska nog kunna hitta en lösning. Ett tag till ska vi hålla ihop i alla fall.

Go your own way

Det här som kliar. Ibland bara lite och ibland kanske ganska mycket. Det är samma som tycker framåt framåt nytt nytt nåt annat nåt annat mer mer nytt nytt nåt okänt nåt okänt och som tycker stanna inte för helvete stanna inte vad du än gör så sluta inte vara på väg. Gott så. Men också...nej jag vet inte. Jag kan inte sätta ord på det ens. Antar att detta också handlar om att förstå. Fast ibland tänker jag att det är fett mycket oflyt. Men mycket sällan ändå.

Glittret!

Igår. Dramaten. Älskar Dramaten. Att gå in i sagovärld och belysningen och glittret och värmen och att bli uppslukad och känna känna känna och bara vara där och då. Igår också så men inte bara. Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och det var så koncentrerat och så starkt och så absolut direkt. Ingenstans att fly och smärtan och inte på det koketta viset utan det råa och fula och nakna sättet. Tänkte mycket på att det också handlar om att acceptera. I alla fall för log. Acceptera att det blev såhär för mig. Att det finns bra och det finns bottenlöst dåligt och det handlar inte om att bemästra och stånga pannan blodig utan kanske mer om att acceptera, identifiera och lära sig förstå och hantera. Men att det i acceptansen också finns en sorg, att acceptera är på ett sätt att resignera och det är naturligtvis förknippat med ett visst mått sorg. För att det är såhär och för att det kommer vara såhär. Det slutar inte. Det är lindrigare ibland, absolut. Det är till och med borta ibland. Men det försvinner inte. Och det får vara så. Det var så det blev och det är ingens fel.

Sortera!

Jag kan inte sortera. Jag vet ju att det går utmärkt bra att känna flera känslor samtidigt men ändå är det otroligt svårt att sortera när de i många fall är motstridiga och inte pekar i en riktning utan femhundra olika och jag för femhundrade gången förgäves försöker förstå och dra slutsatser och komma till insikt. Det går inte! Det är mycket sol pockar på min uppmärksamhet och jag kan inte varken sålla eller prioritera eller värja mig. Att inte kunna värja. Det är det svåraste.

Måste

Jag måste få skriva! Dör lite grann varje gång jag inser att datorn är sönder. Fortfarande. Är. Sönder. Jag måste få skriva. Jag måste se över den här datorsituationen.

Summering

Jag trodde aldrig att den skulle ta sån här tid på sig och kännas så ogenomtränglig. Att den skulle bita sig kvar och vägra släppa taget. Den där sorgen. Saknaden. I början, det kändes som omöjligt att skilja natt från dag, vaket tillstånd från sömn. Det var som en myr där man sprang och sprang och bara sjönk ännu längre ner i dyn. Det flyter ihop och jag minns bara fragment. Smärtsamma fragment med panik och desperation och en likgiltighet som sticker på huden. Oförmåga att ta sig ur. Minns särskilt en gång, ett minne som gör ont att ens närma sig. Det var kallt och snöade eller så gjorde det inte det men det hade passat in så vi säger att det snöade. Jag väntade på tunnelbanan i gamla stan och kände mig avsvimmad. Hade stått en lång stöd och tagit stöd mot ett träd. Samlat kraft för att ta mig hem. Åkte hem, blev utstirrad på tuben. Vet så väl att jag ville sätta mig på en bänk. Sitta där. Kände inte kylan längre. Gjorde inte. Ja gode gud. Nu. Nu är det annorlunda. Bättre. Det bleknar och till slut går det inte att förflytta sig tillbaka längre och viktigare, man vill inte. Vill vidare istället och myren har inget grepp längre. Den har släppt och jag är äntligen fri från sorgen.

2

Två saker har jag blivit påmind om idag: 1. September är den bästa månaden av alla, ingen protest. 2. Jag tycker att hasselnötter inte smakar alls bra. Så, slut.