Stekt fågel och Obama

Jag vet inte var jag ska börja. Massa som har hänt och jag är glad. Och lite irriterad såklart också men mest glad för att det händer bra saker och för att det känns bra. Det är ledig helg och middag hos världens bästa H i Ramlösa och jag är chef för desserten och mitt överambitiösa jag tänkte göra cheesecake eller morotskaka eller så men nu tänker jag att man kan ju faktiskt köpa lyxglass eller så. Det går lika bra och jag har ingen lust att köra och köpa digve eller phillaost. I torsdags kändes det som att det aldrig skulle bli lördag och i såna här situationer eller när helst jag ser fram emot nåt väldigt mycket brukar jag längta som fan ända tills det är dags och då brukar jag rycka på axlarna och tänka att det kvittar. Men lyssna att idag känns det inte så, jag är fortfarande glad och ser fram emot det. Och det kändes inte alls konstigt när H knallade hit i onsdags och vi helt casual hängde. Jag, min tjekombobästavän och H. Det är ett mycket bra tecken vet jag, att det inte blir axelryck och himlande med ögonen. Fast äsch, vi får se. Det ordnar sig.

Egentligen borde jag börjat med att berätta om hur det var i måndags på Swea för det var ju då det hände sig. Men skitidet. Fast nej, en sak från i måndags får vara med. Vi träffade en amerikan och sjävklart skulle vi prata politik med honom och prata om valet och om socialismen och om Australien som har en röd regering och så skulle vi övertyga honom om att rösta och att rösta på rätt (minst fel kanske snarare) och sådär. Till slut blev han så arg att han blev röd och då grep hans vän in och deklarerade att de skulle gå. Vi som precis bara hade börjat, va konstigt.

Jag har även tänkt lite på att det är intressant att veta hur människor uppfattar en. Tydligen kommer jag across som en flicksnärta ibland, hur förklarar man annars att det på allvar går att tro att jag skulle kunna hosta upp till en lägenhet på jävla Manhattan? Jag blir så heligt förbannad när folk tror att jag glider räkmacka överallt och inte får kämpa för nånting. Lyssna här för detta kommer jag säga en gång bara, det flyger inte stekta sparvar mitt håll direkt.

All blacks

Aldrig någonsin har jag fått så många komplimanger för bara helsvart vanlig mittiveckanklädsel. Konstigt, vanliga svarta byxor (som ser ut som de var sydda på mig), svart topp med trekvartsarm, svarta flats och flätat i och för sig brunt skärp. Men tack så hemskt mycket. Jag blir så glad såatteh. Även har vi städat idag och det är inte normalt att bli så glad och upprymd av ett rent hem. Amäh nu är jag på jobbet så nu kan jag inte skriva mer.

Hybris och Oslo

Ja here we go again med rätt mycket hybris men jag bara garvar åt det nu. Skämtar ni eller vafan är upp? Jag förstår inte varför man tvungetvis ska sätta sig på höga hästar bara för att någon råkar le lite grann? Att man äter middag och dricker ett glas vin behöver inte betyda löften om evig trohet? För fan, så är det ju inte och det är väl ändå en väldig tur. Gud, jag skulle aldrig få för mig något sånt och absolut skulle jag aldrig säga det för det är ju att tro kanske lite för mycket om sig själv eller? Skitidetnu, imorgon ska vi dansa på Swea för det är måndag och sen är det ledig tisdag med lunchdejt med min kära kära MM, äntligen ska vi ses igen! Och om nån skulle råka komma över en katalog från ett företag som jag tror heter Bola (norskt, what else) så vill jag berätta att jag känner killen som är modell. Lilla B från Kiwiland som tydligen är helt kär i Norge, jag fattar inte riktigt varför. En gång var jag i Oslo och då hade vi så jävla tråkigt att vi höll på att dö. En enda tanke tänkte vi hela dagen; när fan får vi gå på båten igen? Mest handlade det om Oslo men kanske lite om pengabrist, dåligt väder och bakfylla. Men mest Oslo.

Han sa det, på riktigt

Min bästa E skulle hyra ut sin lgh, den gula fina jag hade ett tag, och fick påringning från man som var intresserad. Eller vars väninna var intresserad, snarare. Han var där och tittade och donade hos nuvarande hyresgäst och ringde sen och insisterade på att han skulle sköta pratandet men försäkrade, och detta är sant, att hans väninna som inte pratar svenska (hävdar han, i alla fall) alls var "ordentlig och renlig". Ursäkta, renlig? Någon behöver nog prata med den mannen om hans människo eller kanske mer förstås kvinnosyn. Renlig för i helvete? Helt sinnessjukt.

Nåt som inte är sinnes är den här intervjun med John Ajvide Lindqvist. Jag har läst Låt den rätte komma in såklart för C blev tokig och jag tänkte att nu är det nåt på gång så jag sträckläste på Sthlmsbuss vill jag minnas och förstod inte så mycket. Eller jag vill minnas att jag var förtjust över språk och imponerad över finessen men inte så mycket blodtörsten som ju inte är min grej så att säga. Men kul med intervju i Flamman. Mäh, nu blev det helt såhär klapp-på-huvudet men jag menar inte så. Lyssna, jag är en dokumentärmänniska. En som inte fattar sci fi eller skräckfilm och inte uppskattar det och inte vill. Nu snärjer jag in mig ännu mer?

Home alone

Jag får vid gud hoppas att vissa inte läser här men om de gör det är det mitt egna fel och så vidare, jag vet. Men kanske ska adressen väck från ansiktsboken i alla fall. Men first things first. Midsommardag och jobb och otroligt långsam dag men sen i alla fall långpromenad (well) och tyst omkring tack för det. Sen Frida Kahlo (jag vägrar egentligen länka för man ska tamejfan veta vem hon var) på tv och oh boy säger jag. Man måste verkligen älska public service. Som ju ikväll tydligen också visat en önskekonsert med Esa Pekka eller om det var hans önskekonsert. Ingen vet. Mäh, nu blev det här helt rörigt. Nu måste jag tänka lite på det här med hur det har hänt på sistone och vad jag egentligen vill, senare eller imorgon eller till helgen eller så. Nej föfan, jag menar inte till hösten för det vet jag inte och har inte bestämt mig för än. Jag tänker mycket mer kortsiktigt för tillfället. Nu måste jag nog bara sticka emellan med a) att jag givetvis har lock för örat nu också, det är alltså ny förkylningsfas men visst och b) att jag vill ha och har övervägt att brygga kaffe men det är dåligt för det är sent och jag behöver ju något incitament för att stiga upp imorgon, utöver pliktkänsla och lojalitet och så då.

Jag löljar mig nu för att jag inte vet hur jag ska skriva och om jag ska överhuvudtaget. Men man får skriva vad man vill nästan. Jag tjejlyssnar på en låt som jag inte borde lyssna på faktiskt. Och ibland säger jag nåt för mig själv för att se om locket liksom gått över. Det har det inte. Inte nu heller. Nu börjar jag om. Nytt.

Oj oj

En sak jag inte fattar är folks fascination (förlåt, fassination) för fåglar. Det överlägset mest fotograferade objektet på jobbet är fågelholkarna och ändlösa är monologerna om fåglar och fågelbarn och mat och fjädrar och blablabla. Och jag måste lyssna på det här och ofta också svara. Till exempel undrar de såhär; vilka fåglar bor i holkarna? Ja jag vet inte, såna som får plats? Eller såhär; har sädesärlorna kommit tillbaks? Men va? Jag vet inte vad det är ens? Även undrar de fall pinnen inte sitter för högt upp för att fågelmamman ska kunna mata fågelbarnen? Jag vill brista ut i gråt men bara nej nej det ordnar sig, pippibebisarna är lyckliga och välgödda. Jag fattar inte, det är fåglar? Jag har hört talas om folk som klappat på fåglar, alltså tagit på pälsen eller fjädrarna eller vad det heter. Varför, varför vill man göra det?

Midsommarrecap

Midsommarafton och lika säkert som att man under partiets kongress kunde läsa om demokratiförakt och Kubaälskare i tidningarna kommer jag imorgon att kunna läsa om våldtäkter, knivslagsmål och karatefyllor. Väldigt många kommer att må mycket dåligt imorgon. Väldigt få har sån där Pripps Blå-midsommar tror jag. Väldigt många kommer att ångra sig imorgon. Inte jag, förstås. Men innan dagens datum en liten trip ner memory lane. För fyra år sen var jag o M rätt nyträffade och rätt förälskade och han skulle till Halmstad och jag med såklart fast för att träffa mina vänner som av någon anledning aldrig orkade köra och istället stannade i Småland. Jag var stuck med M och hans vänner, till hans och min milda irritation. Jag minns att det var nån slags liten skiva och hans före detta var där och ville praaaata och äta potatissallad på morgontimmarna. Sen var det lite svårt att hitta To dagen efter för han hade varit iväg lite grann. Sen gick det ett år till och jag jobbade mitt första år på jobbet och sprang hem vid 19-snåret med krans i håret och kolsyra i blodet. Ner till K & O med bästisS och jordgubbar och jag hade bakat innan jobbet och vi spelade kubb och jag vann och fortfarande var vi kära och självklara. Sen gick det ett år till och jag hade ledig midsommar (jamen någon rättvisa måste det finnas)? och syster H gifte sig och midsommarafton var kulmen på en galen vår. En fin dag som gick i tusen kilometer och när mina uppgifter som värdinna var slut drack jag äntligen vin och blev alldeles rusig och fick be systerns svärfar att bära runt de små glasen med likör för jag kunde liksom inte balansera. Sen när det blev mat mitt i natten satte jag mig i kapprummet och åt för mat hjälper. Det fanns inte så mycket tid för kärlek, inte våran menar jag. Nu har det gått ett ofattbart år och vansinnigt mycket har hänt. Min tur att jobba och nu är jag hemma och slår dank och hostar lite och ska tappa upp ett galet hett bad och läsa. Jag har det bra.

Breakin up

Världskonstig dag på många sätt. Delvis för att jag är sjuk igen vilket borde vara en omöjlighet men också för att allt bara rasar runt omkring. Tydligen är det uppbrott överallt med ömsom skratt, ömsom tårar och nu är det jag som står vid sidan av och vet hur det kommer bli, eller ja, vad som väntar i alla fall och det gör lite ont. Inte så mycket för att jag inte tror att de klarar det men mer för att jag vet att det blir så sårigt och söndrigt och så svårt att laga. Det ordnar sig ju men det tar lite tid och det är en rätt så jobbig process och man lär känna nya sidor inte bara hos sig själv men också hos andra och det är inget bra.

Fast nu blev det konstigt för det där skrev jag igår och glömde publicera så nu har jag ingen lust att skriva om det mer.

Fånga dagen - mäh, jag är ironisk såklart

Igår på bussen från Göteborg (jag trodde aldrig jag skulle skriva de orden!) så satte det sig såklart en liten snärta sig bredvid. Hon hade långt sådär gulblont hår och sån där luvtröja som det stod nån seglarklubbs bokstäver på säkert och så hade hon sånt där vitt på nageltipparna och var i gymnasieåldern. Redan här var jag lite irriterad särskilt eftersom hon satte sig bredvid mig när det fanns andra lediga platser, alltså tvåsitsplatser! Jag hoppas att hon inte såg dem, ingen rimlig människa väljer att sitta bredvid någon om man inte måste. Man kan ju föfan råka snudda vid varann och bara tanken på det ger mig faktiskt rysningar. I alla fall. Sen förstår ni började hon läsa någon liten söt bok som hon säkert fått av en tjejkompis som kallar henne gumman och sötnos och delar mascara med henne. En liten bok med sån där groda utanpå och så är det massa "klokskaper" i hela boken. Vänster sida, naturbild, gärna vattenfall eller dimmig morgon - höger sida, visdomsord. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Att förlåta är nyckeln till lycka. Man kan aldrig få för många vänner. Ni fattar. Såna böcker ger mig ångest och människor som läser (kan man ens kalla det läsa) ger mig ångest. Det finns inga små meningar som löser allt och det finns inte underfundigheter som man måste komma ihåg. Såhär tycker jag, alla som har ett motto kan dra åt helvete och allra särskilt de vars motto är Carpe Diem. Jag ryser lite nu.

Som man sår osv

Till och med redan i söndags eller om det var måndags och jag pratade med C blev hon alldeles allvarlig och sa släpigt att du låter halsflussig igen? Amäh såklart inte sa jag, jag har precis ätit mastodontmycket penicillin eller vafan? Jodå. Sen blev det tisdag och svullna mandlar eller vad de nu heter och täppt näsa och sådär. Min teori är att så länge jag liksom åt medicinen höll jag sjukheten stången och hade hyfsade odds att bli och hålla mig frisk. Då gjorde det här spritdrickandet inte så mycket. Men sen, sen när medicinen tog slut men spritandet fortsatte, då påbörjade jag något mycket farligt. Jag lade mig liksom på minus. Och nu sitter jag här fnasig under näsan och apatisk. Det borde jag tänkt på innan.