Måndag

Idag började skolan och det var inte så spännande. Det ska bli en mycket oansträngd termin för min del I guess. Eller så kommer jag få äta upp det bara för att jag skrev det så där nonchalant. However, även har SATC och chokladvanorna fått stryka på foten idag, det har varit knäcke och kycklingsallad och fullkornspenne med pesto, tomat och mozzarella. Och citronvatten. Jag är präktig, tydligen.

Kärlek + SVT

Nu är jag lite glad faktiskt. Jag har tid för prat med doktor och remiss till op och jag har kaffedejt på sön och mina kläder hänger på galgar i färgskala och jag har världens finaste familj och vänner som tycker om mig, bryr sig och kan muntra upp och ta mig ner på jorden. Nu ska jag äta chokladglass och titta på SVT för SVT är bäst.

Sjuk + ångest

Jag är sjuk igen, givetvis. Eller inte så akutsjuk som sist men ändå. Jag klarar inte det just nu. I vanliga fall hade jag kunnat stå emot och tänka glada tankar men i kombination med allt annat bara orkar jag inte. Jag känner mig så vilsen och ledsen och osäker hela tiden och jag ifrågasätter hela tiden om jag fattat rätt beslut och hur det hade blivit om jag gjort si eller så istället. Jag får inte veta det så det tycks lite onödigt förstås. Men ibland kommer det över mig, som nu, och då mår jag så dåligt att jag nästan kräks. Det är så överväldigande ångest som jag inte kan hantera. Jag tycker det är så ovärdigt.

Rädd rädd rädd

Jag har kommit på vad jag är. Inte kanske så mycket ledsen och sådär utan rädd. Jag är rädd - skräcksen och panikmycket rädd. Rädd för att detta inte är jag, för att detta inte blir så bra som jag trodde, för att det inte blir som jag vill, för att jag inte kan infria förväntningarna och för att jag inte har någon bplan. Jag är så otroligt, vansinnigt mycket rädd just nu.

Över klippan

Ja alltså, jag är i Sverige igen. I Sverige. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Det är roligt att träffa alla jag tycker om, såklart. Sen är det inte så mycket mer. Eller jo, det är svårt här. Det är bara svårare på nåt vis. Det är knepigt att förklara, jag kan inte. Det är så mycket ångest och ingenstans att vara ifred och jag vet inte vad som är hemma. Jag blir ledsen av att göra människor illa och jag tycks inte kunna undvika det hur jag än gör. Och där ingår jag själv. Jag måste sluta. Sån här, alltså icke kapabel att muntra upp mig själv, är jag nu för att jag varit toksjuk igen och det blir jag alltid galet deppig av och jag kommer säkert komma upp på andra sidan full av tillförsikt och sprudlande av glädje men jag är inte där riktigt än och det är rätt dåligt. Just det, flyttpanik också såklart. Hur ska det bli och tusen andra sådana saker. Det är bara det att sammanlagt så blir det så mycket att det skulle behöva sippra ut lite någonstans för att jag ska slippa tippa över vansinnets rand, det är farligt nära kan jag berätta.

Ett fritt Palestina

Jag är hemma på byn. Jag mår inte bra av det, inte bra alls och det har jag förstått. Nu är det ju förstås många faktorer som samverkar men allt blir bara så mycket sämre här. Jag får ångest och det går inte att fly någonstans. Jag skulle varit i Sthlm nu och inte här. Inte vara så mycket mitt i, här. Storasyster förvånade häromdagen och frågade ödmjukt om grundläggande lektion i Israel-Palestinakonflikten och vi pratade länge och väl och läste ihop och hon förstod och vi lyssnade på ögonvittnesskildringar ihop och pratade sansat tillsammans. Syster var i det närmaste chockad och om det är något hon själv eller skolväsendet ska ta på sig vet jag inte men så var det. Och så frågar hon mig mitt i allt, och det här var så naivt men också kargt, naket och brutalt. Hon frågar mig Hur det är tänkt att man ska leva då? Om man bor där, vad ska man leva av? Det går ju inte? Och så är det givetvis, det går inte. Det går inte leva så och det är så jävla, jävla fel och det gör så ont. Syster förstår inte. Jag förstår inte heller.

Sista dagen

Jag sitter pa jobbet nu och det ar sista dagen har, det ar sa konstigt allting. Jag tankte att en overdos med jobb borde gora susen sa jag har jobbat 60 timmar den har veckan men det resulterade bara i att jag blev trott. Inte trott pa att jobba men liksom trott i kroppen. Pap sager att jag nog kommer bli kvar i det har foretaget. Jag sager att kanske, kanske inte. Pa onsdag flyger jag till Sydney men innan dess ska tusen grejer ordnas med sjofrakt och sant dar men det ordnar sig. Nu ska jag ta pa mig cocktailklanning och dricka drinkar fa san ar jag, sa kul. Och om tio dagar flyger jag - till Bangkok. Hoppas de har oppnat Bangkok da igen tack sa mycket.

NY NY NY NY NY NY NY NY NY

Om inte jag far aka till NY snart sa borjar jag grata. Elefanttarar. Jag. Maste. Till. New. York. Och nar jag sager det sager jag det i ett ord for sa sager alla som jag kanner som varit dar och da maste det ju vara ratt. Och sa sager jag Kuwejt ocksa for sa heter det ju, det vet ju alla.

Hej Advent

Vet ni att det har varit forsta advent och jag har inte stimmat och ingenting? En ynka liten adventsljusstake framme (pa tvn, mycket oortodoxt) och detta beror endast pa den kom fram i flyttpackningen. Inte panik over julklappar eller valstadat hem (vilket da liksom) och inga pepparkakor och inte julstjarnor i fonstret och ingenting. Och det ar otroligt skont ska jag beratta. Inte heller gick jag pa julfesten pa jobbet och av det jag hort nu under veckan sa missade jag ingenting. Jag tar det med andra ord mycket easy med den har julen. Men nar jag kommer till Helsingborg kommer jag med storsta sannolikhet fa snorp och tokangest men da har jag losningar pa det ocksa sa forsok inte ens.

Hjarta Down Under

Jag alskar Australien. Faktiskt. Jag ar arg pa dem ibland, aussisarna och emellanat forstar jag mig inte pa hur det fungerar har och blir kinkig nar sprakbarriarerna tycks ooverkomliga. Men, jag alskar det. Och ja det ar klart att det faktum att jag precis sag storfilmen Australia har lite med det att gora, eller mycket kanske. Fast Australien har vuxit (vaxt)? pa mig och jag kanner mig inte alls fardig vilket pa satt och vis ar otroligt typiskt men det ligger ju kvar. Och det ar jag tacksam for eftersom jag sa garna vill vara har. Men lite rim och reson maste infogas sa jag inser ju att jag kanner sahar just nu for att jag ska aka och filmen och separationer ar jobbiga och jag vill ju samtidigt pa ett satt hem ocksa lite grann. Jag vet inte. Angest.