Freddy och jag en fredag

Det är på allvar tveksamt om jag nånsin kommer kunna se ett Grey´s-avsnitt utan att börja gråta. Jämt jämt så twistar det på rätt sätt och jag blir rörd och tänker att alla borde säga till dem de älskar att de gör det för då blir det inga missförstånd och ingen behöver bli ledsen och man behöver inte ångra nåt. Såna slutsatser, ni vet same old same old. Ijallafall, nu för en stund sen kom det upp en liten ruta på datorn om att jag tittat i si och så många minuter så om jag ville titta mer fick jag vara så vänlig och betala. Nejdåsåatteh. I övrigt kan jag säga såhär att nej jag saknar inte tv för fem öre. Eller jo, jag saknar nyheterna och sådär. SVT. Inget annat. Sån är jag, ganska pretto. Nu till exempel ska jag lyssna på Fred Åkerström och läsa ett kapitel i min superspännande metodbok.