Män män män som får mig att må illa

Och alltså, det här var ju mitt credo. Att jag blir så trött på att vita, medelålders män tillåts vara depraverade offentligt. Jag är trött på att läsa om att Roman Polanski hävdar samtycke till sex när det alltså handlade om en våldtäkt på en 13-årig flicka. Och det äcklar mig in i märgen att höra att han försvaras av myndigheter i Frankrike (plus Mitterand!) för i USA tänker man sig att han kanske skulle kunna tänka sig att liksom komma tillbaka och face the music? Det äcklar mig att se hur flickan ifrågasätts och stigmatiseras. Alltså, flickan var 13 år och dessutom drogad. Samtycke? Hallå, jag tror inte det. Minderårig heter det. Och våldtäkt heter det. Oavsett hur "begåvad" konstnär man är. Några kulturskribenter reagerade tack och lov men det passerade faktiskt rätt obemärkt.

Och den gode Lars von Trier. Han koketterar med sin depression på ett sätt som bara manliga konstnärer i medelåldern kommer undan med och det provocerar mig något enormt. Den manliga konstnärsmyten får sig en ordentlig och skarp uppsträckning av bla Wennstam och gud ske lov att det åtminstone blev en debatt. Trier försvarar sig i intervjun med att det är ju "fiktion" men alltså, snälla, ett lite mer modernt argument hade varit trevligt. Jag begriper inte hur man som vuxen, förmodat tänkande människa på allvar kan tro att det man gör, i synnerhet konst, är frikopplat från samhället. Dubbelfel.