This heart attack

I en perfekt värld hade det varit som i Fakers låt This Heart Attack - I´m going away to be alone, I´m coming back with answers. Men nu är det ju inte riktigt så det är upplagt, tyvärr. Jag vet att jag borde sluta tänka på hösten men jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna åka till USA kanske (fast jag skiter ju i staterna egentligen, jag är bara vansinnigt sugen på NY) eller kanske en sväng till Asien eller tillbaka hit igen fast samtidigt, Sthlm var ju planen men kanske så känner jag i september att jag inte kan lämna Hbg. Ni ser, det går inte att spekulera. Alla idéer är välkomna, jag utesluter inget.

Min raggare från Blekinge

Igår när jag skypepratade med min bästa vän och tjej så skrattade vi ihop och det var så lovely! Jag hade glömt nästan. Snart ska vi ses och vi har så roligt ihop och vi är så bra ihop att det saknar motstycke. Ingen annan jag vet känner mig så bra och kan mig utantill så som hon kan. Och inte på det där farliga och skrämmande viset. Hon är min finaste och vackraste vän och utan henne kan det kvitta. Allt som vi gör var och en för sig gör vi bättre ihop (amän inte allt, sluta nu). När vi prommar gör vi det bäst ihop, när vi dricker alkohol gör vi det bäst ihop, när vi gråter och sörjer gör vi det bäst ihop och när vi är starka och friska är vi det bäst ihop och när vi är tysta är vi det bäst ihop och när vi ångestar-och-vill-vara-ifred gör vi det bäst ihop och när vi skrattar är det mycket bättre om vi gör det ihop. Jag är väldigt glad att jag har en sådan vän.

Fessa up

Helt i enlighet med att jag nu tjurar och vägrar göra några som helst ansträngningar så har jag väldigt tråkigt. Jag tror jag kör ner till stranden och sätter mig och läser och dricker kaffe. Och jag tänker inte höra av mig till en levandes själ, jag tänkte skriva att jag lämnar telefonen hemma men man behöver ju inte bli extrem. Det häftiga är att det inte känns så katastrofalt att jag är ensam, jag vill faktiskt vara lite ensam just nu och jag tycker det är rätt så skönt, plus, jag har ju faktiskt valt det. Jag behöver förebreda mig för att åka hem och jag behöver tänka på hur massa saker ska bli och hur man borde förhålla sig till en mängd saker. Jag är nervös såklart och har blandade känslor, jag känner mig sjukt stressad över det hela och måste försöka att rationalisera. Äsch, det blir ju bra såklart. Jag ska få träffa människor jag älskar och känner mig halv utan och det är ju egentligen det enda som betyder något. Jag är bara så rädd att gamla och oläkta sår ska rivas upp och är det något som jag avskyr så är det när sår som bara har en tunn tunn sårskorpa obarmhärtigt exponeras igen, det gör så ont så ont och jag tror inte jag är rustad för det riktigt och jag vill inte behöva hantera det. Igen, ska väl tilläggas. Och så undrar jag om jag förändrats mycket och om det i så fall är till en bättre eller sämre människa och har mina människor hemma förändrats? I viss mån kan jag, även att jag kanske inte ser riktigt klart, ju inse att det här har varit bra på många sätt men jag vet också, och det här är viktigt, att när jag åkte så tänkte jag bara på just det, att åka. Jag ägnade inte en tanke åt hur det skulle bli sen, i maj. Men det löser sig för det gör det jämt och jag har redan dubbelbokat mig när jag kommer hem med en gång, vabra och vaskönt att det är som vanligt i alla fall, att jag är fullständigt oförmögen att tacka nej till saker. Vabra.

Tack, merci, thankme

Först och främst måste jag tacka mig själv, tackskajagha för att jag vågade. Sen, andra grejen är ju såklart grattis till M som fyller gammalt idag, 29! Oh my. Jag har gjort lite en grej av det här att inte vara hemma på hans födelsedagar verkar det som (ja nu spelar det ju ingen roll men ändå). Första året; Rom, andra året; Laos, tredje året; Hbg faktiskt sådetså och nu då Australien men nu räknas ju inte. Sån är jag, ingen jättebra flickvän vad det gäller att uppmärksamma bemärkelsedagar. Det kan ju vara bra att veta om nån skulle vilja bli ihop med mig. Vill inte det, är förresten mitt tips för jag vill inte bli ihop med någon. Jag är mycket glad att jag inte är det och det ska förbli så förstår ni. Härmed inte sagt att jag inte är en smula bitter men det behöver ju absolut inte stå i motsättning till varann, nej nej. Jag tycker att det är mycket viktigt att man inte betraktar bitterhet som ett dåligt fenomen, det är en livsstil.

Surfline, Klara speaking

Ikväll ska vi till Cottesloe och äta och då är det mycket viktigt att man har halsband på sig så jag tänker ha det. Mitt courage kanske. Vi får se. Och idag har det varit helt galet varmt här (jamen för att vara aussievinter) och jag åkte ner och satte mig på stranden och lästelästeläste och vilade mig och njöt och om Scarboro Surfline hade varit öppen hade det rapporterats att "Scarboro; great surf today, hurry hurry". Men nu är ju surflinen stängd eftersom att inte alla chicksen är här, utan dem ingen surfline så att säga. Även fick jag ha en smsuppgörelse med St om förväntningar och om antaganden och hur ilsk jag blir när jag får ord lagda i min mun och han fick be om ursäkt och all is good. Eller ja, kanske inte good men rätt så att jag kan känna mig lite nöjd i alla fall. Jag fixar inte att bli pådyvlad massa åsikter och känslor som jag inte har. Såatteh. Och T får bo kvar i sin lägenhet efter många om och men och jag är mycket, mycket glad för hans skull. Stackars lilla Aa är inte vräkt, tvärtom vad som förespeglats oss utan bor kvar nu när han betalt hyran som han låg efter med. Eller nej, nu när ST betalt hyran som Aa låg efter med. Helt ointressant för alla utom flickorna men ja, ändå en lite uppdatering från Pärlan.

Väckarklocka

Det är helt amazing hur kul jag tycker det är att jag är lite yr ibland. Det började i onsdags och kommer och går lite granna, precis som för att påminna mig. Tack för det.

Lite sådär arg, vansinnig, typ

Det här tycker jag inte riktigt om att det finns de som tror att jag glider på någon slags räckmacka här. Det är ju helt enkelt inte sant och jag retar mig som fan att de tror det och dessutom är helt gränslösa vad det gäller att ge uttryck för det. Snart dags att åka från den där kravlösa tillvaron, ha ha. Ursäkta? Ursäkta igen? Eller nej, vänta, jag fick en idé, de kanske antyder att jag inte skulle veta något om att ha en vardag fylld med åtaganden och förpliktelser? Att jag inte skulle tagit något sånt på allvar? Att jag nu när jag kommer hem till Sverige för första gången i mitt liv ska möta ett vuxenliv med allt som till? Ursäkta men allvarligt och detta menar jag, då kan man högaktningsfullt dra jävligt långt bort - om det är SÅ man menar. Jag vill väldigt gärna påminna om vem det jämt är som styr och roddar och fixar och lyssnar och vänder ut och in på mig att lösa allt friktionsfritt. Jag gör det så gärna men jag skulle tycka det kanske kändes lite mer ok om jag inte fick sådana där påståenden slängda i ansiktet emellanåt. Var i helvete var alla i höstas när jag upplevde den värsta tiden i mitt liv? Kan nån förklara det, var fan ni var då? Inte där precis i alla fall. Det här äcklar mig, något vansinnigt.

Verkligen värt pengarna, verkligen

Lyssna att helylle kan man vara resten av sitt liv, men inte när man fortfarande är tjugonånting FFS! Det är alldeles, alldeles för tidigt tycker jag. Och dessutom tror jag att utsikterna för att ha vansinnigt mycket roligare är far bättre om man inte är helylle så jag kan egentligen inte se något riktigt skäl för att sticka till helyllestilen (nån måste sluta umgås med göteborgare, eller sluta med svengelskan). Ohelylle. Har. Roligare. Sluta nu, det har inte med hårfärg att göra fattar väl alla. Och inte hårlängd heller hoppas jag. Jävla hårklippare klippte av en decimeter. Jag bara hej snälla toppa för det var länge sen som fan, och så tittade jag ner i en tidning och tion minuter senare så gick jag därifrån och såg ut som någon unge med pottfrilla. Jag är inte, inte, inte, så glad även om jag ju förstår att det var slitet bla bla bla (inte ens mitt fel, jag kan inte hjälpa att havet är helt salt och allt). Jag vill inte prata om det helst. Det växer ut och under tiden får jag se ut som Niklas Strömstedt minus fluffet då. Vabra.

Energin bara flödar

Ledig torsdag helt sådär apropå ingenting. Och vad gör Klarai? Jo hon försöker betala av lite på sin enorma sömnskuld och sträckläser. Inte alls dumma sysselsättningar med tanke på att det faktiskt duggregnat lite men det är så varmt så det gör inget. Och jag hade ju som sagt inte planerat några avancerade utomhusaktiviteter ändå så det går bra. Inga aktiviteter alls om jag ska vara ärlig. Jag har tänkt på detta ett tag, när ska jag ta igen? För om man är utan så mycket sömn så borde man förr eller senare stupa ju. Men inget kul att stupa medans det roliga pågår så då är det bättre att ta igen sig en helt vanlig torsdag när inget spännande står på schemat ändå. Nog tjatat om det. Jag ska faktiskt till Innaloo nu och fixa lite smågrejer och kanske ska jag äta något annat än choklad, macka och brieost. Mycket bra att jag kom ihåg att dricka en kopp kaffe också annars hade jag kunnat bli folkilsk.

Jag drömde en mardröm om hemma i natt. Eller, om Helsingborg faktiskt och det känns ju rätt typiskt. Det var mörkt och man såg liksom hur regnet och haglet piskade människorna och asfalten i skenet av gatlyktorna (jag vet, helt filmiskt) och jag minns att det stänkte vatten hela tiden och jag frös som jag aldrig frusit innan och jag var så satans arg på mig själv för att jag längtat hem. Så nu ska jag inte göra det, jag ska se fram emot att komma hem men också och kanske framförallt njuta av min sista tid här. Och dessutom så vet jag att ni har vår i Sverige nu så det kommer inte piska hagel i ansiktet på mig när jag kommer hem. Så jag har inget att frukta, typ.

För övrigt

anser jag att temperaturen inte bör gå under 20 grader.

Såhär händer det nu att det är så mycket att jag blir helt stressad och då vet jag inte hur det ska bli. Jag ska äta god mat nu och sen lägga mig på soffan och läsa lite (ja, sova då om det är så petnoga). Imorgon ska vi till The Saint med jobbet och det blir säkert trevligt om de bara förstår att de inte ska hålla på och kramas hela tiden. Senare i veckan blir det med lite tur middag men med vilken mat som helst förutom svensk. Jämt när vi ska visa hur vi äter i Sverige för alla kiwis eller aussies eller så så bara kolla, sill och köttbullar och knäckebröd. Såhär, jag tycker inte så mycket om sill och köttbullarna här är inte så goda och knäckebröd är det ju föfan ingen som tycker om, det äter man bara för att det är så många kalorier i vanligt bröd. Så jag har snällt bett om att kanske så kan vi prova mat från något annat land.

Det här har jag ju glömt! Ibland ni vet när bägaren rinner över så tänker man sig (jag i alla fall) det hela bokstavligt. Att man har ett glas eller en kopp där ytspänningen är så hög (stor?) att man måste liksom sörpla lite innan man kan bära iväg glaset någonstans. Och sen kommer då den där ödesdigra droppen och då är det kört. Tänk då hur det känns när man ser det där glaset framför sig och att hela Spendrups bryggeri bara öppnar sig och försöker få plats i det där glaset. Då känner man sig inte så bra kan jag säga.