Klarai goes rosa

Oj va mycket gladare man blev när det var lite färgglatt. Det är ju alltid en bra sak.

112 eller 90 000

Åh, jag är alldeles yr och mätt. Yr för att det hände obehagligt på jobbet och mätt för att jag ätit gulasch och bröd som jag bakat själv för sån är jag. Och jag behöver säga såhär; linfrö, solrosfrön samt äpplen vända i kanel. Var det som fanns i brödet, ja och gramhamsmjöl och jäst och sånt brödigt ni vet. Det är konstigt för hela dan har jag luktat som C och då blir jag helt förvirrad. Jag vet också att hon jämtjämt hade denna parfymen ute och den är sån som bor kvar när man varit nånstans så min gula lägenheten luktade liksom jämt lite fcuk (ja vi var ute ganska ofta) och på tal om det så är det 112 ikväll. Ljuva ljuva jävla 112.

Gånerivikttips helt gratis

Alltid om man är lite överviktig så är det ju för att man äter för mycket och då är magen och kroppen van vid det. Sen skärper man sig och tänker att det här håller inte och då får man liksom vara hungrig lite grann tills magen har fattat vad det är som är på gång. Mitt bästa tips är att försöka sova så mycket som möjligt av den tiden och/eller ägna sig åt stillasittande aktiviteter för då gör man inte av med så mycket energi och behöver därför heller inte påfyllning. Sinnessjukt och otroligt fåfängt må tyckas men alltså, det handlar ju om att äta ordentligt och regelbundet men bara precis liksom lite mindre och i den processen kan det vara bra att till exempel sova när man är hungrig. Inget konstigt. Eller jo, lite konstigt för man missar ju liksom själva späkningsnjutningen lite när man hela tiden klappar sig på axeln och bara tänker att vabra jag har minsann tagit tag i det här nu. Frågor på det?

Fredag ska komma hit

Ja jag har börjat räkna ner timmarna, det är absolut inget fel med det. Det är inte ens tre dygn kvar sådetså.

Vad klarai tycker om dagen

Jag tycker om idag. Jag har löpbandat mig innan jobbet, ätit fil med lakritssmak och bär i (frusna men what the hell), glatt mig åt att jag slutar redan 17 idag, druckit gott kaffe, fört över stålar så jag kan köpa biljett imorn, varit otroligt lovely mot alla besökare, insett att jag fyller 23 år om en vecka och flyttar från Hbg om två och snart får jag veta hur Hs schema ser ut så vi kan planera hur det ska bli innan jag åker. Ni ser.

Vad klarai tycker om barn

Såhär tycker jag om barn efter att ha jobbat en hel sommar på ställe med mycket barn; barn är fel fel fel. Eller vänta nu, det är väldigt O-pk att skriva om baaaaaarnen, det är naturligtvis föräldrarna som är att blama. Låt mig alltså därför omformulera mig, såhär tycker jag om föräldrar efter att ha jobbat en hel sommar på ett ställe med många sådana: fel fel fel. Lär gärna era barn såhär; man säger tack, man svarar när vuxna pratar med en, man tar till sig det de vuxna säger, man skriker inte, man väntar på sin tur, man pratar istället för skriker, man kan inte äta godis varje dag och inte glass och inte kärleksmums heller och det är definitivt inget att lipa för, man kan inte få sin vilja igenom hela tiden och det är absolut ingenting att gå bärsärk för och man får inte bestämma allt själv och man får inte diktera villkoren för vuxna människor. Drömbarnen som varit här har; inte pillat, inte gormat, inte tjatat och när de frågade sin mamma fall de kunde få varsin Mer så hörde jag på dem att de inte själva trodde på det men att de liksom var tvungna att fråga för att behålla sin värdighet. Mamman tittade på dem och upplös om att är man törstig så finns det vatten i kranen och Mer får man på a utflykter och b lördagar. End of discussion. Jag kommer bli en nazimamma men det har jag inga problem med. Det konstiga är snarare att det faktum att mina ungar (min unge, singular förfan, om ens det) kommer bli en liten skalman ses som nazifasoner. Vad är det som händer? Fri uppfostran? I dont think so. Det enda exempel på fri uppfostran jag har sett renderade i att M hela tiden spottade på oss och vägrade leka tre och konstant vrålade och skrek åt alla vuxna, liksom kategoriskt. Va trevligt. Till saken får jag nog i och för sig säga att Ms mamma OCH pappa var psykologer, det kan ju ha bidragit till att hon blev lite socialt missanpassad och avvikande. Men ändå.

Och det värsta, det absolut värsta är när alla föräldrar tror och förutsätter att man älskar deras ungar. Låt mig göra detta mycket klart, jag tycker inte om random ungar. Jag gillar de jag känner och ibland faktiskt inte ens dem när de jävlas. När mammor till skrikande ungar tittar på en i liksom samförstånd, ler lite och tror att man förstååååår och har överseende då vill jag säga såhär, nej jag vill nog till och med bokstavera det, NEJ. Jag har inte förståelse, jag blir arg när smutsiga ungar stör mitt besök på museum eller när de skvätter mat när jag är på restaurang eller när de sjunger julsånger på tåget. Alla. Gillar. Inte. Era. Barn. Jag vet inte varför det är så svårt att fatta? Ibland händer det till och med att mammor liksom blir så vanda vid sina ungars bajslukt att de inte känner det ergo inte byter blöja. Jag uppbådar min sista diplomati för att kunna anta att det är som de inte känner lukten, jag vägrar acceptera att möjligheten att de struntar i det finns, då är de ju mer debila än jag kunnat föreställa mig. Det är ju helt rubbat, jag vill aldrig ha barn. Aldrig säger jag. Och mammor, snälla sluta tro att era barn är guds gåva till mänskligheten. Jag vet att det är starka känslor blabla och modersinstinkter och allt möjligt men jag känner inte den, jag vill inte bli störd av er och era ungar. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att betala en extra tusenlapp för att få garantier om att det inte finns ungar på flygplanet som ska ta mig till semesterorten och inte heller några på hotellet, vafan är det att bli så upprörd över? Jag säger tack snälla Fritidsresor för att ni vågade, amen.

Tråkigt i kubik

Jag har så tråkigt att kanske till och med klockorna faktiskt på allvar har stannat. Och det är 6,5 h kvar. Jag vet inte om jag kommer att överleva det. Jag kan inte ens motivera mig till att blogga ordentligt och detta trots att det finns en uppsjö av intressanta grejer att blogga om på riktigt. Men nej.

Bomull

Mäh. Jag vill inte åka härifrån. Jag kommer sittstrejka imorgon för att slippa. Men det går ju inte, jag måste hem och mitt liv är inte här blablabla (inte för att jag vet var det egentligen är men ändå). Men jag är så glad och lycklig och inuti känns det helt varmt och som bomull ungefär. Nu ska vi ut på promenad och sen ska jag laga mat i det yttepyttlilla köket. Men som syster J sa, han har i alla fall ett kök. Och det har hon ju rätt i.

Saknad/arghet och scones

Det är så sinnessjukt av mig att sakna honom så mycket att jag blir arg. Det är inte ens så speciellt många dagar kvar tills vi ses men ändå, den här Helsingborgssommargrejen vi hade är ju över nu och det känns tråkigt. Det händer mig rätt ofta det där, att när jag saknar och längtar så blir det liksom tvärtom inuti och jag blir arg och obstinat. Jag blev sån i Australien och jag blev sån mot pap när jag skulle från Australien och då pratade vi om det och så sa han, var försiktig med det för det är inte bra och du vill inte bli som. Så sa han och det räckte för jag fattade och han har rätt och jag ska tänka på det. Men nu så saknar jag att inte ha H runtikring, det är så löjligt men det betyder så mycket för mig att han finns i närheten liksom. Och nu gör han inte det och det är synd och lite sorgligt. Fast å andra sidan, om jag åker dit i helgen så kommer det bli långpromenader, kanske snabb tur till Öland, bara han och jag (inga föräldrar, ingenting tackfördet), många skratt, såhär plingplongmusik i bakgrunden när vi lagar mat ihop och dricker shirazvin och inte tittar på tv utan liksom pratar med varandra om saker som betyder något. Sen blir det morgon och då blir det baljor med kaffe och brunch och morgontidningsdelsbråk och scones och en till lång promenad och hålla handen. Helgen får snabba sig hit, det får den ju fatta.

Glad och aceton snälla

Jag är glad ibland. Rätt ofta är jag glad. Men gladhet har sina gränser. Ingen människa i hela jävla världen är så glad att den; visslar, målar sina naglar i svenska flaggan miniatyr, skojar om att det heter billetter och inte biljetter och pratar om sol. Sluta vissla, det ser inte klokt ut. Sluta måla dina naglar Carolina, ingen orkar med varken dig eller Stefan Holm. Det. Heter. Biljetter. Sommaren är över och det är bara precis att vänja sig med snålblåst nu igen, sluta gnälla puckon. Jag som inte haft semester ens då? Va va va? Tror ni jag går och tänker på att jag missade 4 av 5 soldagar? Nej det gör jag inte för då blir man ju föfan galen då. Och nej, jag är inte en sån som när jag blir kär glömmer att äta och dricka och som bara ler hela tiden och inte låter sig påverkas av nånting dåligt. Sluta nu, ingen är ju sån. Jag hjärtar H men behöver lik förbannat kaffe och nikotin när jag vaknar. Kom inte och säg att jag är den avvikande, alla är ju såna här egentligen.