Nej inte än

Ibland brukar jag roa mig med att gå tillbaka i bloggen, årsvis. Sådär att man bläddrar tillbaka för att se vad man gjorde vid denna tiden förra året. Bara att vid denna tiden förra året, nej jag kan inte gå tillbaka dit än, jag kan verkligen inte närma mig det. För ett år sen var jag och C i Rom. Let´s not go down that road tänker jag.

Allt går bra

Plus kolla att jag har världens bästa jobb. Jag har ett jobb som jag längtar till och som jag får nypa mig lite i armen för att fatta att jag verkligen har landat. Man kan säga så, att man landar nåt? Känns som typiskt säljprat eller? Men jag är inte säljare. Och jag orkar inte förklara vad jag egentligen gör men detta är ju viktigast: Jag älskart. Och det är faktiskt det som är det viktigaste nu och ska ta all tid och uppmärksamhet och sånt. Och såklart händer det såhär att jag tänker på alla jävla historier á la: "när jag var fokuserad på mitt nya blabla whatever så rätt vad det var hände det, det bara small till". Jamendetärvälklart att jag tänker att det ska hända så. Men det kanske det gör också, eller så gör det inte det och då går det också bra.

Men skit i det då

Jamen ok. I surrender. Jag gör en pudel, blabla vad som helst. Jag skiter i det här med den stoooora omvälvande, livsomställande, avgörande kärleken. Jag tänker att kanske är det inte för mig, kanske har jag fått mitt, kanske är det skitsamma. Jag har i alla fall inte varken tid, tålamod eller en själ som klarar av mer sorg, besvikelser, brutna löften, ångest, ont och sånt jävla skit. Det är inte jag alls upp för så då förstår jag så lämnar jag walk over istället. This too shall pass. Även så när jag tänker på det så, alltså, det här är ju inte fy skam för den delen. Det går ju bra och det är inte så att jag dagligen går runt och tänker att det är nåt stort svart hål inuti som det där stora ska fylla (ha.ha.ha). Näsch då. Inte då.

Träning

Nu räcker det här med här sjuka så det så. Jag vill ut och känna lite frisk luft och kanske se en snödroppe och lite solljus. Solljus längtar jag efter. Mest längtar jag efter träna. Värken i musklerna och svetten i ögonen som svider och starka ben som konsumerar asfalt och träningsvärken dan efter. Det längtar jag efter väldigt mycket. När kan man träna efter flunsa? Ingen vet?

Frågor och tänk

Det här tänker jag på:

• om det är så att när man har starka antipatier mot något så handlar det egentligen om att man gillar det och vill ha det väldigt mycket.
• att anknytning spelar in på hur många som helst beslut som man fattar.
• ifall också att inte fatta ett beslut är ett beslut.
• slut

Viktigt meddelande

Flunsan är inte sådär jätte, jätterolig. Inte feberfrossan heller och inte hostan och inte yrseln och, nej, ingenting faktiskt. Jag vill bli frisk, jag behöver, nej MÅSTE bli frisk! Helst igår. Amen. Ps, tack gud.

Uppåt!

Men jag vet inte. Jag vet inte hur det är, hur det känns. Tusen alla frågar hela tiden och jag vill vara tålmodig och förklara och le mitt vackraste leende men det går inte (delvis pga ett dussin finnar, är jag 18 år eller)? Det. Går. Inte. Jag vill bara vara ifred och inte skratta och inte praaaata om allt. Jag vill bara vara med de som är mina. De som är en del av min liksom fästning, de vill jag vara med. Synd att man inte får välja, synd att man förväntas vara uppåt och sånt.

Bokrea=kärlek

Nu verkar inte den här skottdagen ha så värst mycket mer att erbjuda så nu är det jag som går och lägger mig. Med bokreafynd, mitt bästa bästa bästa bästa.

Tid tid tid tid

Det är snart mars. Det har snart gått ett lusigt år sen jag och Lina och Anna var i New York. Ett år. Ett år med årstider och kärlek och doft av syrén och gråt också rätt mycket faktiskt men också stunder där det känts som mjukglass inuti eller bomull eller moln för den som inte nöjer sig med en metafor. Och det har gått så fort, tiden har i sanning rusat och jag är helt tidsmässigt retarderad känner jag. Jag är inte med vafan har det varit jul redan ingen vet? Jag brukar tycka att tiden går fort men kanske att karaktären på den här jävulska, jag säger det och jag menar det, JÄVULSKA hösten bidrar till känslan. Hösten som i denna tideräkning tar sitt avstamp i oktober går inte att riktigt urskilja i detalj, inte alls faktiskt. Alltså, jag kan inte erinra mig dagar eller nätter eller veckor. Det är som en massa av tid, en stor klump med tid som bara ligger bakom mig men inte så långt bakom. Jag minns inte vädret, inte känslor, inte vad jag gjorde eller inte gjorde, ingenting. Eller jo, jag minns att jag målade. Målade, tvättade sommarkläder, städade. Sånt. Hösten känns som ett träsk nu när jag tänker tillbaka på det, en enda lång dag utan slut, utan vila men med en sorg så stor och ogreppbar att jag inte riktigt kan närma mig det än. Slow motion ungefär. Väldigt konstigt. Så jag tror jag sluter mig till att det rimligen är höstens fel att det här året liksom försvann lite grann?

Not so charter

Jag har semester idag! Det förknippas vanligen med vila, långfrukost, återhämtning och andra saker som är bra och lugna och fina. Jag? Nej jag klev upp kl 06 och ska nu ut i snön och brottas med resväska och sådär. För att åka hem. Vilket för all del blir trevligt. Men det känns inte så charter bara.