Bang: Jag älskar dig!

Helst ska man undvika att vända på dygnet, det blir så dåligt då. Särskilt om man har väldigt mycket att göra/skriva. Oavsett vilket, hittade nya Bang på Pressbyrån. Blev glad. Den stod på prettohyllan ihop med Populär Historia och sådär. På hyllan precis där man kommer in står porren. Det kan man ju kanske tycka att det är dåligt och det är det ju men ännu sämre är ju att det liksom inte uppfattas som ett dyft, jag vet inte - besvärligt, att sälja porr. Man behöver inte gömma den, man behöver inte svarta små påsar och man behöver definitivt inte skämmas. För det är ju som Dr Phil säger "once the testosterhone hits a guy, nothing can stop him". Vad kan man egentligen begära? Så jävla mycket mer. Nu börjar det spåra det här, nu ska jag sluta och gå och läsa istället.

Man med svart hår och attityd

Det här är ju som redan av många andra påpekats väldigt dåligt. Jag vet att pappa ofta råkar ut för det, fast inte lika allvarligt. Han är en i alla avseenden trevlig och sympatisk man i 60-årsåldern som reser mer än vad som är bra för honom (och mig, jag hade gärna haft i alla fall EN bror istället för tre systrar). I alla fall, nästan varje gång han kommer till Europa ska han tas åt sidan och "pratas" lite med. Förhållandevis ofta vinkar de också honom åt sidan när han kör över Öresundsbron också. Och jag menar - det är ju inget konstigt att man blir misstänksam. Tänk dig själv, en svartbuskig man i en hyrbil, det fattar ju vem som helst att han 1. smugglar knark 2. har en liten bomb 3. ska till universiteten och uppvigla. Better safe than sorry. Varje gång han visar sitt svenska pass brukar det lösa sig. Ifall han visar det passet han använder när han ska till Israel i alla fall. För just det, han har ju två pass. Ett med stämplar från arabländer och som följaktligen inte går att använda sig av när han ska till Israel (inte så ofta, tack ska du ha) och ett som alltså är reserverat för Israel och USA.

Opera och lunch

Det fina med att tentaplugga är att man kan sätta lite guldkant på tillvaron. Man kan bland annat installera itunes och ladda ner (köpa!) otroligt mycket för mycket musik och lyssna på "Nessun Dorma" alldeles för högt för vad som uppskattas hos grannarna. När man gjort det klickar man vidare till Bocelli och sen varierar man mellan honom och Pavarotti. Vidare kan man laga otroligt god lunch. Efter recept, lite tråkigt i och för sig men sparar tid. Idag bjuds det på följande; lammfärsbiffar med bulgur, grönsaksröra och lite yoghurtsås.

Med lite tur, en stor portion tålamod och välvilja från lilla affären bredvid ska jag nog även kunna åstadkomma det som Tasteline kallar glacerad chokladkaka. Med hallon.

TP-kväll

Sällskapspel är ett underskattat sätt att umgås (den här uppfattningen kan mycket väl vara direkt avhängig utfallet av just dessa spel, hade jag alltså precis förlorat hade jag sannolikt varit av motsatt uppfattning). Nåja. Det är alltså, under förutsättningen att man är en normal människa, roligt att spela spel. Normala människor tål att förlora, en kategori jag näppeligen kan betraktas tillhöra. Och därför var det med stor förnöjsamhet jag konstaterade att det blev jag som tog hem segern. Det som kan irritera mig är att jag missade på en del frågor som jag absolut borde kunnat. Sport är den enda kategorin som jag kan acceptera att jag svarar taffligt på. På tal om de olika kategorierna och frågorna, det är förbluffande hur många frågor som handlar om män. Det är författare, idrottare, tvgestalter, kungar, prinsar och krigare och samtliga är män. Och så emellanåt nån fråga om någon kvinna - mest som alibi. Man blir så trött. Och nej, att fler frågor i TP ska handla om kvinnor är inte en viktig feministisk fråga som står högt på dagordningen men det känns bara så, så typiskt. Och det är det ju också för den delen.

Om kärlek

Om kärlek. Ingen vet vad det är och ingen vill egentligen veta. Jag vet inte och jag tvekar på om det spelar någon roll, jag tror inte det. Jag vill inte veta. Men jag kommer ihåg när du kallade mig vacker första gången och hur du tittade på mig med respekt och värme. Kanske är det det som är kärlek. Då var det det i alla fall. Jag ler lite när jag tänker på hur det var när du träffade mamma och pappa första gången och hur jag satt på mammas sängkant på kvällen när du gått hem. Jag minns hur det kittlade inuti och hur hon inte så gärna ville lyssna men ändå låtsades lite. Jag minns gången när systrarna var på besök och det var ont om sovplatser och jag frågade dig om jag fick komma över. Jag minns hur jag en gång när vi precis träffats somnade i trygg förvissning om att du skulle höra av dig under natten ty så gör man väl när man är ute på krogen? Du gjorde inte det. Du var för gammal för sånt sa du. Det var mycket som du var för gammal för skulle det visa sig. Jag kan nästan förnimma lukten av din parfym men bara nästan. Jag kommer ihåg hur berusande det var att älskas av dig och hur jag livnärde mig på det. Och det var nog tur för det fanns inte så mycket liv i mig då, inte mycket mer än det du tillförde. Jag andades dig. Jag minns hur du köpte den där dyra och exklusiva chokladen som jag tycker om. Och jag kommer ihåg att jag slängde den och nu när jag skriver om det blossar kinderna. Det var kärlek som slängdes. Jag minns de där dåliga dagarna. Det finns särskilt en söndag som jag minns. I början på augusti förra året. Jag minns att jag var så rädd så rädd, och att du också var det. Men så virade du in mig i dina armar och höll hårt och torkade tårarna och drog bort hårtestarna som fastnat i tårdränkt ansikte. Du drog in mig under ditt täcke och jag vill minnas att du klappade mig på huvudet och hyssjade mig. Alla de sakerna, alla de här -bra- sakerna. Det är kärlek. På samma sätt som kärlek är avsked.

560 kcal och två Treo

Jag överväger att byta frukostvanor. Eller, kanske snarare uppdatera mina för all del rätt sorgliga sådana. Den där lilla Ola som leker med ett gäng andfådda barn i skogen på bästa sändningstid hade den goda smaken att berätta om sina frukostvanor i TV igår (detta vet jag eftersom jag, uppenbarligen, befann mig någonstans med tillgång till tv). Och här kommer det, crescendot; till frukost kan man äta choklad (Schweizernöt) och så kan man dricka Treo. En, och detta är viktigt, dubbelTreo. Detta kan man göra till en vana lika självklar som den att dricka ett glas Resorb om man kommer hem mitt i natten och har en viss föraning om att morgondagen kommer präglas av trötthet. Resorb är till för

att återställa vätskebalansen vid fysiska påfrestningar som tex. varmt klimat eller hård träning

men alla vet ju att man dricker Resorb för att slippa vakna och i panik springa till närmsta kran. Nu väntar jag bara på att Treo lanseras med annan smak än citrus för den är inte så god. Sen blir allt bra.

Gratis tips

Här förstår ni ska ni få ett litet tips av mig, helt gratis. Om man hamnar i en situation där man sitter vid ratten i en bil och väntar på att man ska få rött ljus. Då kan det vara såhär att det finns en fil till. Och då, då brukar det vara såhär att det finns ett trafiklyse för trafikanter som ska rakt fram och ett för de som ska svänga exempelvis höger. Det är inte alltid de här två lysena visar samma färg (då hade det blivit anarki och det tycker ingen om). Utan ibland kan det vara såhär att lyset för trafikanter som avser svänga höger blir grönt medan det andra lyset fortsätter vara rött. Inga problem och inget svårt. Nu ska jag berätta för er hur jag tycker att man ska förhålla sig om man står främst i bilkön och ska rakt fram. Då, mina vänner, då ska man fortsätta stå stilla och frustrerat leka med dragläget. Man ska -inte- ställa in rätt kanal på radion, inte heller prata med sin kollega och absolut, och här kommer poängen, inte under några som helst omständigheter köra.

Om blanka ögon

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.

Ja, Miss Li, det hade jag kunnat. Men jag tror inte att jag varken kan eller vill, det hade varit så ovärdigt och orättvist. Alla som inte kan välja då? Det hade inte varit rättvist, även om ordet rättvisa gör att det flimrar en aning framför ögonen. Det som rubbar mig är precis också det som gör att man kan andas fritt igen. Om man vill överleva måste man stänga av -givetvis- men det är när man ställer om igen som det verkligen känns. Då blir det dessutom skoningslöst och naket samtidigt som det gör våld på min själ. Det är då man tänker att det kanske inte går. Det kanske inte går för det blir helt enkelt för tungt att bära. Det kanske inte går för att det känns så ensamt. Kanske kommer det där blanka i ögonen igen, det där blanka som inte är feber utan som blir av den där känslan att det inte går att ta in mer. Fast det gör det ju alltid, att in går men det är vid bearbetningen som det blir fysiskt smärtsamt. Det är då den kommer, den där känslan som gör att det svider innanför huden, svider och bränns. Det känns som att det som gör ont och som bor inuti måste få komma ut, man vill skrika, klösa och gråta. För det känns bättre efteråt men också för att det inte finns något slut och för att det går en miljon dåliga saker på en bra.

Thente

Den här bloggen kan man läsa. Ibland finns det rätt högt underhållningsvärde. Eller så är det bara jag som ler lite åt vissa formuleringar.

Heja

Utan Expressen skulle man inte vilja leva. De har en trevlig omröstning idag. Om artisten Carola. Artikeln som föranleder det hela handlar om Carols vikt och om proteindrinkar (vilka under alla omständigheter är vämjeliga att äta/dricka). Hursom, frågan lyder; "Behöver Carola banta?" Som sig bör finns det två alternativ; 1. "Ja, det är viktigt att hon är snygg". 2. "Nej, hon är där för att sjunga". Jamenvabra Expressen, verkligen nyanserat.