Lika samma

Det känns precis som igår, vemodigt och dimmigt. Och till och från känns det ensamt också och det är en ovan och en emellanåt rätt oangenäm känsla. Det känns som att jag vant alla andra och mig själv vid att jämt lösa saker och ting och nu när jag behöver, om inte direkt hjälp så åtminstone glada tillrop så finns det inte det att uppbåda någonstans och det är lite tråkigt tycker jag. Men på ett sätt bra också antar jag. Imorgon är en annan dag och en säkert jättebra dag (obs ingen ironi).