Nytt på löpande band

På nåt sätt känns det vemodigt. Jag vet inte varför. Eller jo, jag vet men problemet är att jag inte kan göra någonting åt det och vanmakt är det värsta jag vet, absolut värsta jag vet. Jag vill så gärna hjälpa men jag kan inte eller jag vet inte hur. Det är gränslöst frustrerande. Och så det dumt för det gör mig sårbar och behövande också, två känslor jag liksom fortfarande håller på att vänja mig vid.