Extra allt dåligt

Mycket, mycket dålig dag. Jag vet inte var jag ska börja och jag vet sannerligen inte hur jag ska förhålla mig till det här. Beslutet är fattat och allt möjligt och så livsavgörande är det kanske inte men det känns ändå som att det har något slags symboliskt värde. Vilket det värdet är kan jag däremot inte svara på. Något diffus tes jag driver här, om det råder sannerligen inga tvivel. Och jag borde inte skriva det här. Inte här i alla fall. Inte någonstans. Men det bryr jag mig inte om, allt sånt kvittar nu. Det är inte som att det är någon anstormning hit och det är inte som att de människor som träffar mig får intrycket att jag är en stabil, insiktsfull och tillförlitlig person i allmänhet ändå. De något debila, förvirrade och desillusionerade tendenserna gör sig med största sannolikhet påminda hela tiden. Just nu, ska jag hoppfullt tillägga. Det här med att vara som en öppen bok är inte något jag är ett dugg nöjd med. Jag avskyr det. En gång, på Gotland vill jag minnas, var det en person som såg liksom rakt igenom mig. Aldrig har jag varit så arg tror jag. Bluffkänslan har heller aldrig varit så stark. Men det hör ju inte nödvändigtvis ihop.

Om jag bott i en storstad nu kunde jag tagit på mig varma kläder och gått ut och gått en lång runda och avslutat någonstans med en kopp kaffe och tidning. Det hade varit bra för mig. Det hade varit att föredra framför inomhus. Men å andra sidan, män har ju så effektivt beskurit det offentliga utrymmet för alla kvinnor så jag hade inte vågat i vilket fall. Tack ska ni ha. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag vet å andra sidan inte vad jag skulle skriva om. Kanske den extradåliga dagen, förmodligen. Den får väl räknas som passerad nu. Nåja. Jag tänker på att det egentligen är ganska ironiskt att det blev såhär. Tänk om jag vetat det då, då hade jag nog varit rätt uppgiven och ledsen. I och för sig hade jag kanske gjort upp, gjort färdigt. Nej, ärligt talat - det hade jag nog inte. Fast fina C har rätt, det hade blivit förr eller senare ändå. Men ändå, sättet. Ovärdigt. Det plågar mig en del. Det är nog ett bra tecken att det gör det.

Idag fick jag veta att min vän M.S trängts med G.P på Arlanda Express häromdagen. Hon var lite mallig för det. Det är rimligt. Inga konstigheter.

I fördärvet

Jag kan inte behärska mig alls idag verkar det onekligen som. Så kan det vara, som Viveka Andebratt skulle ha sagt. I alla fall. Gled in på Bildts blogg och därifrån, och det är detta som är poängen, vidare till någon slags bildblogg som har begåvats med namnet "Alla dessa bilder". Jag tycker det är djupt oroande men också, och nu är jag allvarlig, i viss mån underhållande. Emellanåt undrar jag om det inte varit bättre att avstå från att kommentera bilderna med annat än lite information än var bilden är ifrån och kanske vilka som figurerar. De kommentarer som nu finns är i stil med "Er erfaren och balanserad man" och iakttagelsen att det är bra när "Sveriges statsminister syns bakom den svenska skylten". Det här är alltså landets utrikesminister som kommenterar, det kan vara värt att komma ihåg. Det är genialiskt.

Seriös namndroppning

Det här kan vara den mesta name droppen jag sett i hela mitt liv. Jag misstänker att Helle Klein är väldigt, väldigt glad över att hon har fått ett sms av Margot Wallström. Och vem kan egentligen klandra henne? Jag sitter i detta nu och funderar på vem som är min kändaste vän och så fort jag vet ska jag posta ett sms från den personen här på bloggen så stay tuned. Allvarligt talat, folk borde lära sig kommateringsreglerna.

Söndag

Idag är jag på den platsen Dante skrev om.

Att vara tyngdlös när ingen bryr sig

När det blir stimmigt blir jag nervös. Jag tycker inte om stora idrottsevenemang såsom OS och VM. Jag tycker inte om Idrottsgalan ens. När alla pratar om samma sak och blir alldeles förblindade av oviktiga saker blir jag grundligt nervös. Jag tycker i allmänhet väldigt illa om masspsykoser. Ett annat exempel på ett töcken som drabbade Sverige var ju när Christer Fuglesang åkte upp i rymden. Alla var så glada och tycktes stundom vilja brista ut i sång bara för att fira att en svensk var uppe i rymden. Jaha? Jag vill veta; 1. Varför är alla så glada för att en svensk man i 50-årsåldern är i rymden? 2. Varför frågar ingen honom varför han prioriterat sin infantila dröm om att sväva i tyngdlöshet framför sina barn? Tror inte att en kvinna hade undkommit sådana frågor. 3. Varför tror alla att man på allvar har som högsta dröm att få träffa Fuglesang? Jag är mycket ointresserad av att prata med honom om huruvida han frös eller inte när han var i skeppet. Jag är också mycket ointresserad av att få veta hur pulvermat smakar (jag vet redan hur det smakar dessutom). Det är helt orimligt att vara över 10 år och faktiskt vilja träffa honom. Det är det.

Uppdatering. Från AB på nätet, Åsa Linderborg har läst Fuglesangs bok. Jag visste att det var nåt lurt.

Ett enda argument

Dåligt med bloggande. Vansinnigt oinspirerad och irriterad hela tiden. Addera då att jag tvingats fatta viktiga och avgörande beslut som kommer påverka i alla fall det närmaste året så har vi ett perfekt recept på tilltagande yrsel som tycks eskalera utan att någonsin nå sin kulmen. Onekligen besvärande.

Jag läser tidningar på nätet och möts av en "artikel" där jag får veta vilka underkläder jag ska ha i höst. Jag ska enligt AB vara "syndig och söt". Såklart jag ska, då kanske männen tycker om mig, godkänner, älskar och accepterar mig. Jag läser vidare, Bert Karlsson tillåts breda ut sig, han är upprörd och ordinerar viktnedgång till någon kvinnlig deltagare i Idol. När, och detta är en uppriktig undran, får vi se någon kritisera utseendet hos någon av de deltagande männen? Nej just det, de ska bedömas efter sånginsats och förmågan att entusiasmera. Det är bara kvinnor som ska bedömas efter sitt utseende. Jag läser att män tjänar i snitt 4300 kr mer i månaden än kvinnor och får även lite tips på hur jag som kvinna ska löneförhandla, jag ska använda min ilska på bästa sätt. Ja vet du vad, nog ska jag använda min ilska men knappast där. Om man inte år 2007 ens nått konsensus om att det handlar om strukturellt förtryck och patriarkala strukturer, ja då vet jag inte. Om någon, dessa tre vidriga artiklar till trots, kan ge mig ett enda rimligt argument till varför jag överhuvudtaget ens ska försöka förmå att stiga upp ur sängen imorgon så är jag idel öra. Idel öra. Bring it on.

10 år

I maj hade jag, med kort avbrott (för Jönköping av alla ställen) bott i Helsingborg i 10 år. Flytten var ingen trevlig historia så den föredrar jag att inte tänka på. Nu gjorde sig för övrigt arvet påmint, hur förklarar man annars att jag omedelbart tänkte - men tänk hur många som, ja ok - nu släpper vi det. Vi flyttade från huset till en lägenhet, en liten lägenhet. Jag och mamma. Syster bodde med pappa ett stenkast bort i vindsvåning. Andra systrar på andra ställen. Jag vet att jag hatade det i början och kände mig som kusinen från landet och jag var 12 år och skulle börja sexan och alla sa fula ord och alla flickor vägrade spela fotboll. Det passade inte pojkarna att flickorna blev lite svettiga och, subversiva tanke, hade lite tävlingsinstinkt och kanske tyckte det var kul med fysisk aktivitet. Flickor ska ju sitta stilla och föra lågmälda konversationer. Det visste inte jag men man lär sig fort. Jag vet att jag inte hade cykelhjälm på mig och fick därför inte vara cykelpolis. På vilket sätt det skulle vara ett straff begriper jag fortfarande i denna dag inte. Sen blev det högstadie och jag ville åh så gärna gå i fotbollsklass men det blev inte så. Wieselgrensskolan hade djup inverkan på mig. Något annat går inte att säga. Det var här jag blev lite kär i vikarien som jämt nynnade "always look at the bright side of life" och det var här jag fick hålla i nutidsorienteringen på fredagarna för att samhällsläraren blev så trött på mig som jämt stoltserade med alla rätt och blev irriterade på mina klasskamrater för deras okunskap och det var hit jag på darrande ben och med gråt i halsen gick när det var dags för utvecklingssamtal. Jag började tidigt i livet att räkna ner utvecklingssamtalen och på högstadiet , det vill säga på de allra sista, fick jag följa med mamma och pappa. Mest var jag orolig att de skulle bli arga och besvikna på mig. Bra saker sades men så brukade det vara det där om att vara dominant (jag tror det är det mest ångestframkallande ordet jag vet, än idag), pratig och något annat som är förbjudet för flickor att vara. Jag hade bra betyg när jag gick ut högstadiet och valde långt om länge Nicolaiskolan och samhällsvetenskaplig linje med ekonomisk inriktning. Det var nära att jag valde Hotell & Restaurang, mycket nära. Faiblessen för storkök i all ära men nej, det finns annat som är viktigare. Och det är ju inte som att jag inte jobbat på restaurang i mina dar, alldeles utan HR-linjen. Det blev alltså Nicolaiskolan. Mycket bra och mycket dåliga tre år. Det är svårt och ligger lite för nära i tid (!) för att summera redan nu.

Det var i Helsingborg jag ringde ner till partiets lokal på Gasverksgatan och sa att jag vill gå med i förbundet. Jag har i och för sig ljugit om det i olika sammanhang, ofta när jag pratat med sympare. Jag brukade säga att jag var arg för att det finns så många orättvisor som ingen gör något åt. Nåja. Det var här jag var tonåring och upplevde de årens fasor, även om jag såhär i efterhand kan konstatera att det handlade inte bara om tonårsilska. Det var här jag upptäckte vänskapen, kamratskapet och försiktigt, tafatt och blygt närmade mig kärleken. Det var här jag formades och upplevde saker som berört på djupet och ändrat mycket. Det var här jag träffade M. Min fina M som lärde mig så mycket och som gjort mig till en lite bättre människa. Men nu är den slut, min och Helsingborgs kärlekshistoria. Jag ska flytta, jag ska säga hejdå till lilla Helsingborg och jag vet inte om jag någonsin återvänder. Jag vet inte om jag vill och jag vet inte om jag inte vill och det spelar ingen roll.

Såhär är det respektive ska det bli.

Läs läs läs

Lite, inte vet jag, innan dagen-sätter-gång-läsning från igår. Lättfattlig och koncis. Mer av samma finns här och är läsvärt men får det att vända sig en aning i magen.

Ansats

Såhär verkar det som att jag tänkt mig det hela. Jag tänkte läsa mig till vad kärleken egentligen är. Precis så som psykopater gör, de studerar människor för att lära sig beteenden och hur olika känslor uttrycks. Det går ju inte, det förstår jag ju på ett rent intellektuellt plan, att läsa sig till kärlekens noter men det är så jag gör. Jag undrar, läser mig till och försöker förhålla mig till och kanske rent av adopterar hela synsättet. Nu vad det gäller detta är jag relativt kräsen. Det behöver vara bra, väldigt bra. Det kanske är därför jag konsumerat så kopiösa mängder litteratur den senaste tiden, jag har letat efter något att luta mig lite emot. Nog nu med naiva teorier.

"Naken och skamlös eller i darrande rädsla

skänk dina blommande

läppar till mig: till maj har vi aldrig levat

jag och mitt hjärta

i det liv vi har levt

finns bara hundratals april"

"I kyssar på munnen

eller på hand,

i skälvningen hos kroppar

nära mig

ska tändas

samma röda

brand

som flammar

i min republik"

"Dina ögon är eldiga

Och dina ögonbryns bågar raknar till ett streck

Kom istället hit,

hit där mina väldiga

tafatta händer

emot dig sträcks"

eller kanske

"Med varje fiber i min kropp och varje nevros i min hjärna längtar jag till dig. När jag sover drömmer jag om dig och när jag är vaken är det dig, min tanke kretsar kring. (...) Jag törs inte skriva hur kär jag håller dig. Min penna har så länge gått i tjänst hos tanken, att den skulle ha glömt att gjuta formen åt känslan, om den någon gång kunnat. Allt vad jag rör vid med ord, vill dela sig i logiska system och abstraheras".

"Kärleken, som skulle göra oss friska, gör oss sjuka, gjuter i nerver och blod en feber som förtär oss, för oss än ner mot förtvivlans avgrund och än upp till högsta lidelsestyrka; tar ifrån oss sömn, matlust, arbetsro. Trasar sönder istället för att hela. Vår kärlek blir lika onormal som våra möten få och korta. Kärleken är ingen medicin att taga en tesked varje månad".

Kanske

"Nu ser jag honom. Jag ser mycket riktigt hans raka rygg och duniga nacke först. Han klarar det. Röker inte ens, tittar bara obesvärat åt fel håll, som om han inte visste att jag borde komma härifrån. Jag vet inte hur mycket han anstränger sig. (...) Än en gång förvånas huden på min kind av att hans är så len. Han är mycket mjukare än jag. Jag är van vid skrovligare manskroppar. I just det där ögonblicket när mina käppar når hans lenhet kan jag nästan le. Jag försöker andas in, men han luktar ingenting. Inget särskiljande".

Eller

"Vi har inget skydd mot kärleken

inget skydd mot livet,

inget skydd mot döden,

inget skydd.

Så skyddslösa är vi.

Det ligger nästan något storslaget i det"

Kille jag gillar

Äntligen hittar jag någon mer som förstått det oerhört stora och i grunden viktiga i att göra väl avvägda prioriteringar. Det ÄR viktigt att göra mogna överväganden och sedan komma fram till vad som är viktigast och näst viktigast. Det har han verkligen lyckats med och blir man inte lite tårögd av hans ödmjukhet? Söt!