Jag och springet

Jamen alltså. 5 kilometer, eller ok, 4,5 kilometer är inte så illa ändå. Om man betänker att jag som längst sprungit kanske till bussen eller så de senaste tio åren. För jag är inte road av löpning, det är liksom inte så att jag känner det där ruset eller vad det nu är. Men ibland, i några sekunder så tänkte jag inte på springet utan på dofterna utomhus och att det var så grönt och vackert och att jag var nöjd och glad över att jag tog mig ut. Så kanske kan det bli nåt för mig, det här med löpning. För man kan inte bara gå på bodypumpen och simma in emellan. Man måste köra lågintensiv träning också. Jiiises, jag minns när jag o C gick på prommisar. Milslånga prommisar helt sent eller sådär och jävlar vilken kondis vi hade. Det som hjälpte var att vi var två och att vi ofta gick vid havet. Havet är faktiskt det bästa. Nu svävar jag ut. Såhär då: jag har börjat nosa på löpningen och jag tror att vi kan bli kompisar. Jag och springet.

Ojämnt

Alltså. Jag känner mig helt gråtmild och allting och jag vet inte ens varför. Ingen vet tror jag. Och så kämpar jag emot ganska mycket och så vet jag inte om det kommer gå över. Men jag hoppas det. Kanske ska det bli så att det blir gråt och tandagnisslan och sen ska det gå över och då ska det bli skönt tacksåmycket. Och även hände det såhär att först känns det glatt och bra och sen svänger det och blir dödsledset och tvärdåligt. Mäh, skitsamma. Allt går över ju.

Frippefunt i tusen år

Alltså det här med frisyrer är helt svårt vafan. Jag har helt planlöst fått långt hår och ingen vet varför. Nu tänker jag att det får vara långt över sommaren men sen kanske en kortare page eller så. Och jag är ju svennig i det avseendet att jag tycker såhär; ljust på sommaren, mörkt på höst/vinter. Så jag tänker att jag kanske skulle prova att bli ljus för första gången i livet. Kanske hade det varit roligt. Och så kan jag bli väldigt mörk till hösten för det trivdes jag faktiskt i sist. Men lugg igen eller va? Eller helt kort? Se, detta är varför håret tillåts växa helt planlöst. För att jag inte kan fatta ett beslut. Och världsbästa Ida på SACHAJUAN verkar tänka att jag är lite grann hopplös och om hon tänker det så klandrar jag inte henne alls faktiskt. Obs att SACHAJUAN är bästa som finns. Produkterna, frisörerna, kaffet, allt. Värt.

Tack ska faktiskt jag ha

Fast alltså, mest är jag tacksam gentemot mig själv. För att jag vågade lyssna på mig själv och göra som jag ville och inte bara göra som det förväntades av mig. Tack ska jag ha för det. För jag har ju lärt mig nu, eller jag håller på och lära mig att när man ber människor om något så får man oftast det. Jamen såklart rimliga saker. Man måste bara våga be. Men så undrar jag över det här med prioriteringar och att alla måste ha så mycket synpunkter. Alla bara, blabla hur mycket resa ska du göra, hur mycket pengar har du va va va? Alltså, jag sköter mitt och så sköter alla andra sitt tacksåmycket? Om vi vill prioritera att resa för våra pengar och skapa gemensamma minnen och uppleva saker tillsammans så tror jag att vi gör det, helt utan att fråga någon till och med. Provocerande tydligen.

Resa!

Såhär har det hänt att jag och L åkte till NY i mars. Ja, igen, Nej, inget konstigt att man är där två gånger på ett halvår. Och gode gud i himmelen va det var ljuvligt. Jag orkar liksom inte ens försöka beskriva det för det är så ljuvligt. Men sen, sen blev det slutet på april och då åkte jag o C till Rom några dagar. Min älskade C fyller jämnt i sommar så han fick en Romweekend i föllseprelle fast i förskott. Rom i juli, nej tack för varmt för att kunna njuta. Så vi åkte nu istället och vi åt glass och drack espresso och fick fräknar och såg vackra saker. Och jag är så glad och tacksam för det att det inte är klokt.

Beslut

Jag har massa tusen spännande på gång men jag kan inte säga nånting om det än för jag vill att det ska vara helt klart innan jag outar. Men gode gud va det är pirrigt i magen!

Skipper!

Nu ska jag äta bulgursallad och titta på Du är vad du äter. Åh va det ska kännas bra inuti. Fast alla vet ju i och för sig att Anna Skipper röker men skit i det. Sluta nu, man får ha en last, inget konstigt. Jag undrar ifall kaffe räknas? Naj. Det jag också undrar är om jag kommer bli stark av träningen. För det vill jag. Smal är inget värt om man inte är stark och smidig i kroppen samtidigt.

Endorfiner

Endorfinerna är min bästa vän. Jag är så stolt över mig själv som gjort det till en bra vana att träna. Jag förtjänar den tiden för mig själv och till mig själv. Det låter konstigt men att träna är för mig att sätta mig främst och det behöver man ju göra emellanåt. Dessutom blir jag glad av det och orkar mer så det är ju bara massa, massa bra saker som händer. Det tycker jag om. Och jag åt ingen tårta idag på jobbet för jag unnade mig själv att istället för att äta kunna vara stolt över mig själv och nöjd med mina val. Ja kanske är jag min präktigaste just nu. Tack ska jag ha.

Change. Igen.

Åh. Det händer så mycket spännande. C och jag har en plan för hur livet ska bli. Ihop. Jesus, allt snurrade lite när jag skrev så. Men så är det. Och jag är nyss hemkommen från en vecka i New York (ja igen) och det var så fantastiskt. Alltså, no joke, det är helt galet underbart där. Även har det hänt saker som jag inte vågar skriva om (skriva om=jinxa). Men snart, snart ska jag berätta!

Späk är det bästa eller va?

Det är nåt som är väldigt konstigt och kanske också väldigt fel. Såhär nämligen är det att jag mår som allra, allra bäst när jag är och tränar. När musklerna skakar, svetten rinner och pulsen rusar. Då känns det bra och rätt. Sen kommer jag hem och kanske äter middag och sen bara undrar min hjärna när den ska träna igen. För nu, några timmar senare känns det ju inget och jag borde träna igen för jag kan ju. Alltså, det hade kunnat genomföras en springrunda nu eller så. Men jag fattar ju själv att det inte är rimligt. Men det Ä R konstigt att det känns sådär.